När sagorna började

 ...och sagorna har följt mig under hela mitt liv.

När jag berättade dem för dockorna så fick jag inga applåder, därför var det bättre att berätta dem för andra barn, vilket jag också gjorde. De yngre var ju bäst för då kunde jag i egenskap av den äldre få sista ordet och kräva tystnad och ett lyssnande öra.

Minns speciellt mina första skolveckor,  uppklädd och med skolväska och mammas förmanande ord, "skynda dig nu raka vägen så du inte kommer försent till skolan," traskade jag iväg

Något jag glömde så fort jag kommit runt hörnet och mötte två små systrar som ännu inte börjat skolan. De satt alltid nere vid vägen vid stenmuren på morgonen och tittade på alla barn som gick till skolan.
De längtade efter att själva få börja sin egen vandring till skolan.

Jag stannade och pratade med dem och började fantasifullt berätta om hur det var i skolan. Historier om allt det märkvärdiga som hände där.
Min berättelse blev utbroderad och lång och paus togs då flickorna sprang in och hämtade bullar och saft som de välvilligt bjöd mig på.

Vid lunchdags blev jag inbjuden att äta, och deras mamma som var lite fnoskig undrade inte över vem jag var eller varför jag skulle äta hos dem.

När sedan alla mina skolkamrater gick förbi muren på väg hem från skolan, så vände även jag min näsa hemåt och berättade för mamma om att jag hade haft en såååå rolig dag......mer fick hon inte ur mig.

Detta fortlöpte i 14 dagar, tills min snälla fröken kom hem och frågade om min sjukdom var av väldigt allvarlig natur. Hurså? undrade min mor oförstående.
"Flickan har ju inte varit i skolan på två veckor så ...... "svarade fröken.

"Vaaa??? Jag skickar iväg henne varje morgon och varje dag kommer hon hem samma tid, samtidigt som de andra barnen och hon är så road av skolan, jag förstår inte det här..."..min mor ropar in mig och frågar mig......varför jag inte går till skolan när hon skickar iväg mig???

Jag såg förvånad på henne och svarade, "MÅSTE man gå till skolan VARJE dag då???"

I den världen har jag levt mitt liv, världen utan tvång, världen som kunde se ut precis så som jag ville att den skulle se ut. Naturligtvis växte jag upp och måste lära mig att tillvaron inte alltid var så enkel som i min sagovärld.

Dock har mitt sagoberättande aldrig slutat. Jag berättar för den som vill höra på och om ingen är intresserad så berättar jag för mig själv.
Så enkelt är det.