När sagorna började

Gunlaug 3 år. Här börjar lusten till sagornas värld

Gunlaug 6 år till höger. Till sagor hör ju också teater och iklädda mormors stickade västar......Spelet kan börja..och naturligtvis hade jag hela föreställningsvärlden klar och min yngre kamrat hade bara att följa min regi.....

Gunlaug 7 år och nu berättar jag egna sagor. Här har jag börjat skolan och hur jag bar mig åt då går att läsa i ingressen....det var bara EN episod av många...

Gunlaug till höger, teatern lever fortfarande, här i en duett med en kamrat. En sång som hette "pappa varför det?" en typisk text om allt vad ungar frågar sina föräldrar om när de kommit till en viss ålder och vi uppträdde på Folkets Hus i något sammanhang, minns inte vad längre.

Här började det. Några veckor gammal och har bara ögon för mamma. Min mor berättade sagor för mig liksom min far gjorde något senare och det är mest honom jag följt i mitt skrivande.

Här fortsätter sagorna för den egna lilla telningen, som älskade mammas sagor. Han fick många sagoböcker men som liten ville han helst höra "mina sagor" och de handlade ofta om en liten pojke som kallades Putte, vilket var mitt smeknamn på telningen.

Sagomamma och sagomoster/faster. I bilden Patrick till vänster och EvaMarie till höger och Linda i knäet. Putte har växt upp och hans två kusiner som också gillade sagor. Den lilla i mitt knä är relativt nyfödd här och var mycket liten och nätt.

...sagorna gick ännu ett steg vidare till första barnbarnet, hon var min stolthet och hon berättade själv glatt vidare med egna sagor som hon hittade på allteftersom hon pratade. detta var ett tidsfördriv oftast när det var sängdags så klockan blev för det mesta mycket innan hon föll till ro och hennes farmor hade redan somnat vid det laget.

....storasysters docka var en tålig lyssnare till mina sagor...en docka som var henne mycket kär och som jag avundsjukt snodde så fort hon gick till skolan. Allt gick bra ända tills en dag då jag bäddade ner dockan i en "sparklåda" (inte många idag som vet vad det är) och satte fast den på min spark och gav mig ut i snön med min lilla baby. Det förfärliga hände då några pojkar som åkte kälke utför en backe, rammade sparken och dockan blev demolerad...min systers ögon den gången glömmer jag aldrig...

....och älskade lillebror inte att förglömma...här springer han i full fart med mig efter. Sekunderna efter fotot togs ropar min far att jag skulle ta fast honom för lillebror jagade en huggorm, vilket jag inte sett. Min far hann upp honom just som han skrattande sträckte sig efter ormen.

...och som tack för sagan får man smaka...lillebror du var så snäll....alltid min skugga...Han ville inte sova om jag inte la mig också...något som jag tyckte var att gå till överdrift...mor tyckte att jag kunde väl krypa ner och låtsas sova, han somnar ju så fort så kan du stiga upp igen...hmmm...jag lyckades ofta somna FÖRE lillebror och jag blev riktigt LACK på mor.....

....andra barnbarnet ville alltid höra en saga och hon avbröt inte för att berätta själv utan såg med stora och begrundande ögon och allvarlig min på mig och när jag så äntligen var klar sade hon, " Farmor, varför berättar du alltid sagor?"........

 ...och sagorna har följt mig under hela mitt liv.

När jag berättade dem för dockorna så fick jag inga applåder, därför var det bättre att berätta dem för andra barn, vilket jag också gjorde. De yngre var ju bäst för då kunde jag i egenskap av den äldre få sista ordet och kräva tystnad och ett lyssnande öra.

Minns speciellt mina första skolveckor,  uppklädd och med skolväska och mammas förmanande ord, "skynda dig nu raka vägen så du inte kommer försent till skolan," traskade jag iväg

Något jag glömde så fort jag kommit runt hörnet och mötte två små systrar som ännu inte börjat skolan. De satt alltid nere vid vägen vid stenmuren på morgonen och tittade på alla barn som gick till skolan.
De längtade efter att själva få börja sin egen vandring till skolan.

Jag stannade och pratade med dem och började fantasifullt berätta om hur det var i skolan. Historier om allt det märkvärdiga som hände där.
Min berättelse blev utbroderad och lång och paus togs då flickorna sprang in och hämtade bullar och saft som de välvilligt bjöd mig på.

Vid lunchdags blev jag inbjuden att äta, och deras mamma som var lite fnoskig undrade inte över vem jag var eller varför jag skulle äta hos dem.

När sedan alla mina skolkamrater gick förbi muren på väg hem från skolan, så vände även jag min näsa hemåt och berättade för mamma om att jag hade haft en såååå rolig dag......mer fick hon inte ur mig.

Detta fortlöpte i 14 dagar, tills min snälla fröken kom hem och frågade om min sjukdom var av väldigt allvarlig natur. Hurså? undrade min mor oförstående.
"Flickan har ju inte varit i skolan på två veckor så ...... "svarade fröken.

"Vaaa??? Jag skickar iväg henne varje morgon och varje dag kommer hon hem samma tid, samtidigt som de andra barnen och hon är så road av skolan, jag förstår inte det här..."..min mor ropar in mig och frågar mig......varför jag inte går till skolan när hon skickar iväg mig???

Jag såg förvånad på henne och svarade, "MÅSTE man gå till skolan VARJE dag då???"

I den världen har jag levt mitt liv, världen utan tvång, världen som kunde se ut precis så som jag ville att den skulle se ut. Naturligtvis växte jag upp och måste lära mig att tillvaron inte alltid var så enkel som i min sagovärld.

Dock har mitt sagoberättande aldrig slutat. Jag berättar för den som vill höra på och om ingen är intresserad så berättar jag för mig själv.
Så enkelt är det.