PIPAN


Skriven av Gunlaug 1975

FÖRSTA AVSNITTET

Solens första strålar smekte de höga, stolta barrklädda trädtopparna.
Vinden rörde stillsamt grenarna vilket fick ljuset att lekfullt dansa
från gren till gren.

I dunklet nere vid stammarnas rotfäste, bäddade den mjuka mossan ett
dämpande täcke, för den lilla skogsmusens nyfikna framfart.
Hans lilla huvud dök med jämna mellanrum upp ur mossan, spejande
och vädrande huruvida nästa steg skulle innebära någon fara eller inte.
För säkerhets skull kröp han dock tillbaka under det skyddande höljet idisslande tanken, stanna eller fortsätta?

Några myror stretade flitigt med torra barr, flera gånger större än de själva.
För ett människoöga verkade deras kamp meningslös, då de inte syntes ha något bestämt mål i sikte.
Villigt drog de sin börda framåt för att plötsligt utan synbar anledning göra en helomvändning och knoga tillbaka i samma riktning varifrån de kommit.
Strax därefter vände de av åt höger eller vänster, för att återigen ändra sig.

" Så mycket tid i en myras liv som går till spillo i dess strävan att besluta sig",
tänkte mannen som stod skymd bakom en trädstam och iakttog myrornas virriga trafik.
Stelbent skiftade han fot och lade över tyngden på det vänstra benet.
Smärtan i ryggen gjorde sig påmind igen, den löpte ända ned i det högra låret och tröttade snart ut honom.
" Hur länge hade han stått och sett på myrornas arbetssamma vardagsslit och skogsmusens pigga men samtidigt försiktiga upptäcktsfärd?"
Han visste det inte.
De senaste veckornas dagar flöt in i varandra, de enda tider han höll reda på var gryning och kväll. Tiden däremellan var fylld av antingen smärtor eller plågsamma tankar.

Han såg upp mot trädkronorna, följde med blicken de dansande ljusstrimmorna över grenarna.
doften av torra solvärmda furor slog in i hans näsborrar vilket fick honom att
hastigt dra efter andan. Smaka på den ljuvliga doften.
Han försökte hålla den kvar inom sig i ett vagt hopp om inre läkning av doktor Natur själv.Men tyvärr måste han också andas ut och med utandningen följde doften med............................................................................

ANDRA AVSNITTET

I dunklet nere vid trädens rötter, stod tiden stilla.
Tystnaden var så tjock, att man nästan kunde ta på den.
En tystnad som tycktes vänta på något, likgiltigt om detta "något" kom eller inte.
Skogen verkade vara sig själv nog.
"Det är bara människan som inte finner sig själv nog."

Med en suck började han varsamt röra på armar och ben för att mjuka upp de stela lederna.
Smärtan högg återigen tag i hans rygg med en så ihållande och rasande acceleration, att han inte kunde hålla tillbaka ett utdraget kvidande rop.
Tårarna strömmade utför hans magra kinder, 
kroppen riste av gråtens hulkningar.

Den lilla skogsmusen som aldrig förr hört en människas
ångestfulla hjärterop, dök upp ur mossan och stirrade nyfiket och nervöst
på mannen.......
Den fann snart för gott att det var bättre att "fly än illa fäkta".
Hastigt gjorde den en tvärvändning och kilade bort
över marken till lugnare vrår.
Myrorna stördes dock inte, de knogade vidare, blinda och döva
för världen ovanför dem......
....................................................................


 

Denna berättelse är tillägnad min far som var min förste sagoberättare

Fortsättning på PIPAN

TREDJE AVSNITTET


Smärtan mojnade och gråten upphörde tvärt.
Mannen kände sig befriad, och på ett egendomligt sätt pånyttfödd.
Han slogs av insikten att det var första gången i hans vuxna liv som han gråtit.  Inte bara blivit fuktig i ögonen, utan verkligen
gråtit djupt och intensivt.
"Hur mycket gråt har jag egentligen sparat och som nu står mig till godo?"
Han vände sig om och gick vidare in i skogen på den smala nötta stigen..

Längst inne bland träden fanns en ljus glänta där mannen slagit läger.
Där slingrade också en liten å med gräsbeväxta kanter ända ner till vattnet.
Asp och al lutade sig över den svarta blänkande ytan, stolta speglande sig däri.
En och annan groda rörde sig invid de gyttjiga sidorna,
men i övrigt var det stilla.

Mannen satte sig invid glödstenarna och gjorde upp en eld.
En ensam skogsduva gjorde honom sällskap.
Den brukade komma till honom i skymningen för att kuttrande småprata med honom, som om den kände sig trygg vid anblicken av hans
lilla lägereld.
Mannen såg upp på fågeln och talade till den.
" Förstår du något av livet? Jag gör det inte.Se bara på allt det här"
..han slog ut med armarna och tog därmed in skogen och ån och fågeln i ett låtsat famntag. Allt det här....och sedan ingenting......"
han tystnade och kände bitterheten gnaga som en envis bäver i
hans hjärtas bark.

Han lade på mer ved, och snart flammade lågorna höga och lyste upp en stor rund cirkel i gläntan.
Mannen stirrade in i lågorna med vidöppna ögon, utan att blinka, nästan hypnotiserad av elden,
stilla och försjunken i sig själv.
"Hur länge har jag vetat om det nu.?"
..................................................................................

FJÄRDE AVSNITTET

"När fick han sin dom av läkaren?"
Han mindes det inte längre, men det kan inte vara mer än åtta veckor sedan,.....
för det var den tid han fått på sig ......
Ännu levde han.
Plågorna blev värre för varje dag som gick, men ändå kände han det inte som om han skulle dö...
"Men....man kanske inte känner det?"

Hans ögonlock blev tunga,
 och äntligen slöt de sig för att låta ögonen vila sig från det ihärdiga stirrandet.

Mannen trevade i fickan och fann vad han sökte.
En gammal pipa med stort huvud och böjt skaft.
Strax ovanför skarven där man skruvar isär pipan för rengöring, satt ett brett silverbeslag med en inskription...AC... det var det enda som ännu var synligt, den övriga texten hade med åren nötts bort.

Han förde pipan till munnen, drog några gånger i den och blåste ut,
öppnade ögonen igen och undersökte om pipgången var ren.
Omsorgsfullt stoppade han sin pipa, medan han tänkte på sin far som tidigare
varit ägare till den och hans far före honom.
Pipan var hans käraste ägodel, den fick honom att minnas så mycket
från barndomen då hans far levat och de varit en lycklig familj.
Det var innan de fann modern drunknad.
Sedan blev ingenting sig likt mer....
Hans far sörjde ihjäl sig.
Han tog till flaskan och glömde bort sina plikter som far.. och när sonen fyllt arton år, dog fadern... som då varit en skugga av sitt forna jag.

Han trodde att fadern vetat om att han skulle dö för kvällen innan hade han hållit sig nykter och talat med sonen, länge och vemodigt.
Han hade berättat allt som fanns att veta om sig själv och om modern.
Sedan hade han tagit fram pipan och putsat lite och gjort ren den ordentligt....sett länge på den.....
därefter sträckt fram den till sonen med orden...
" Den här ska du ha till minne av din far och farfar. Försök finna dig tillrätta i livet pojk."

Det var de sista orden han hörde från sin far.
Nästa morgon var han död.

Själv var han för ung för att riktigt förstå doktorns prat om hur fadern dött.
Men nog var han inställd på att faderns hjärta på något sätt gett upp......
att han inte ville leva längre.....

" Jag förlorade något under min ungdom och sedan dess
har jag alltid förlorat",... tänkte han.
...................................................................................
FEMTE AVSNITTET

Det var lika med min hustru, men då var allting mitt eget fel.
Om inte "hon" den andra funnits så skulle jag inte ha förlorat min hustru, tänkte mannen.
Men även i det förhållandet stod han en dag som en förlorare, "hon" hade bara velat få en far till sitt barn....
som visade  sig inte vara hans.
Men det barnet valde att inte komma till världen,
som om det känt på sig
 att allt inte stod "rätt" till.
"Jag var så naiv som trodde att det skulle ha varit mitt barn".
Han kände sig förrådd och som en värdelös förlorare.

Samma hade det varit med hans egen son, Bertil.
"Honom förlorade jag också."
Han skulle aldrig glömma det kalla hårda ansiktet som stirrade mot honom med en främlings drag, den dagen då han skildes från Aina.
Hon kunde inte förlåta honom och tog omedelbart
ut skilsmässa.
Aina beklagade sig mycket inför sonen och fick honom över på sin sida.
Bertil tog avstånd från sin far och vägrade träffa honom mer efter det.

Han suckade och rörde om i elden.
" Inte blev väl livet så som jag hade tänkt mig det. Men vad hade jag egentligen väntat mig????..Inte ett så här snöpligt slut i alla fall."

Nattens timmar rann och mörkret
stod som en vägg utanför den upplysta cirkeln
och den ensamme mannen som tyst rökte sin pipa medan han tänkte.
Innan gryningens ljus
skingrade nattens dimslöjor,
hade han fattat sitt beslut.
Inte tänkte han sitta här och invänta dödens grepp.

Han tog raskt itu med sina sysslor, släckte elden ordentligt efter sig, samt packade ihop tältet.
Han städade noggrant den plats som varit hans hem de senaste veckorna sedan han fått det grymma beskedet från sjukhuset.

Han hade planerat allt noga.
Ingen visste var han fanns, ingen skulle för övrigt bry sig.. om det nu funnits någon som till övers kunde ha "brytt sig om".
.............................................................................
SJÄTTE AVSNITTET

Den lilla skogsduvan
flaxade förvirrad från gren till gren och kuttrade oroligt.
Hon fann sig plötsligt vara ensam i den lilla gläntan.
Hon hade vant sig vid mannen och de brödsmulor han slängt ut till henne.
Nu fann hon honom ingenstans och ingen eld lyste längre upp
nattens mörkaste timmar.
Hon flaxade fram till ett träd som stod nära den lilla ån och slog sig ner på en gren.
Hon såg ner i det svarta vattnet och kuttrade oupphörligt.
Något silvrigt glimmade därnere.
Duvan kände igen föremålet,
hon hade sett det varje dag de senaste veckorna.
...................................................................................

SJUNDE AVSNITTET

På den smala slingrande skogsvägen kom en traktor med släpkärra puttrande.
En bonde satt vid ratten och visslade.
Automatiskt stannade han till vid infarten till
den lilla oasen
mitt i den stora förvildade skogen.

Den bevarade delen av gamla över trehundraåriga furor
låg tyst och andades visdom och stolthet.
"Det är lustigt att den lilla skogen mitt i den stora, har fått vara ifred för vandaler", tänkte bonden.
Han satt tyst....medan ögonen letade sig in bland träden,
det var något som inte stämde.
Men han kunde inte komma på vad det var.
Han hade åkt den här turen två gånger i veckan
och just idag var det inte sig likt från de senaste veckorna.
Han ryckte på axlarna och körde vidare.

Han skulle nog komma på det så smånigom, men nu måste han tömma
sopsäckarna vid rastplatsen längre fram.
De brukade vara överfulla jämt.
Det var många stadsbor som åkte ut hit varje veckoslut"för att andas riktig luft"
som de sa.
Men de var för lata för att gå ur bilen och promenera in i den skyddande skogen
där de gamla furorna stod, tysta och raka.
De som kunde ha talat om ting från flydda dagar,
om de kunnat tala.
Nej...människorna satt kvar i bilen och såg skogen fladdra förbi bilfönstren
och konstaterade att det var "så vackert i naturen"
.
Sedan stannade de vid rastplatsen
och tog fram sina termosar och smörgåsar
medan barnen busade och bröt grenar på de närmaste träden.
Därefter åkte de hem igen och pustade ut, "det var så jobbigt att vara ute i naturen".
Nöjda med sig själva tog de itu med
viktigare ting i livet.
De slog sig ned med en tidning, knäppte på tv:n
...de måste ju följa med vad som hände ute i världen.
De hade gott samvete
då de visat sig som goda medborgare
och visat sina telningar att jorden bestod av mer än
dataspel och den senaste modenycken.

Bonden hade inte så mycket till övers för den modärna människan,
han hade levt i, av och med naturen
i hela sitt liv.

Nu klev han ner från sin traktor och lunkade bort till soptunnorna som såg mer än stinna ut.
" det tycks vara värre än vanligt"
mumlade han för sig själv.
Han lyfte ur den ena säcken och satte ned den på vägen
och tittade ner för att se vad det var som var så tungt.
................................................................................
ÅTTONDE AVSNITTET

"Men vad i hela världen!" utbrast han häpet.
Han plockade upp ett tält och en sovsäck,ur säcken,
en filt och några kläder, ett par kastruller och en stekpanna.

Ett skrin med olika bestick och plasttallrikar,
 muggar och diverse småsaker låg på botten av säcken.
Bonden kliade sig i huvudet,
"det är inte klokt vad folk slänger,
det här är ju alldeles riktiga grejer".
Lika bra att ta hem det,
tältet var ju nästan nytt, även filten och sovsäcken.

Han fick syn på ett par stövlar som såg lindrigt använda ut.
Bonden skrattade, det var ju rena julafton.
Han provade stövlarna,  de var för små för hans  fötter,
men sonen kunde kanske ha dem.
Så kom han att tänka på något och öppnade den andra sopsäcken.
Där fanns oanvända matpaket, konservburkar plus en del matrester.
Några oöppnade ölburkar och en 
halvtömd brännvinsflaska fick honom att utbrista, "Nä nu djävlar har det kommit troll till skogen"!
 Det var länge sedan han sett en spritflaska, inte sedan han fick sitt magsår
men han var ju bra i magen nu, fast av vana hade han inte
druckit sprit mer.
Nu kände han hur det drog ihop sig i magtrakten, det skulle sitta fint med en liten en nu.
Men han hann aldrig öppna flaskan förrän han fick syn på
något annat som väckte hans nyfikenhet.

En liten batteriradio låg bredvid en limpa.
Bonden borstade bort några smulor från radion och slog på den, ..
En röst förkunnade att...det var allt från väderlekstjänsten....
Det är otroligt, bonden hade nog aldrig i hela sitt liv
blivit så överraskad.

Han packade släpkärran med allt som han hittat och säckarna som nu lättat betydligt sedan han plockat ur det mesta.
Därefter satte han i nya påsar i behållarna och stängde locken., såg sig om
efter tomma burkar  och papper som i regel
brukade ligga och skräpa 
runt bord och bänkar.

Bakom sopstället gjorde han sin nästa upptäckt,
ett campingbord med tillhörande stol och en fullständig
fiskeutrustning stod lutade mot bakstycket av trä.

Bonden såg sig förstulet omkring,
han började bli orolig, det här var nästan för mycket.
Hastigt lastade han upp det sista på kärran, startade traktorn och körde därifrån.
.........................................................................................

NIONDE AVSNITTET

Doktor Lindgren stirrade vit av fasa i patientens journal.
"Hur kunde det här vara möjligt....Hur hade det gått till?"
Han läste journalen om och om igen, det kunde inte vara sant...det fick inte vara sant.!.
Upprörd ringde han efter en sjuksköterska och bad att få se på
Blombergs journal.

Han mindes mycket väl Axel Blomberg,... mannen med pipan.
Han hade suttit och fingrat nervöst på den hela tiden.,
och Doktor Lindgren som velat tala om mer neutrala ting efter det
fruktansvärda beskedet han gett honom, påpekade
att det var en ovanlig pipa.
Blomberg hade tacksamt
tagit tillfället i akt
att få glömma i några minuter......
det ofattbara....
och började berätta pipans historia
för doktorn.

Om hur hans farfar som varit sjöman
besökt Västindien och på en av öarna blivit
god vän med infödingarna.
Det var särskilt en av dem som kommit att stå honom
nära och som avskedsgåva
tillverkat denna pipa eftersom han tyckt synd om sjömannen
som  blivit av med sin gamla snugga i en storm på havet.
När han sedan kommit hem igen hade han
låtit tillverka en ring i silver med en inskription
"ack hur vänskap vaknar på sagornas ö"

Allt detta talade Blomberg gärna om,
men  inte  om faderns historia med pipan .....bara
att han givit den till sonen kvällen innan han dog.

Doktor Lindgren jämförde nu de båda journalerna och insåg till fullo
sitt misstag.
Han måste omedelbart ta kontakt med Axel Blomberg.
....................................................................................

TIONDE AVSNITTET

De senaste veckornas fruktlösa sökande efter Axel Blomberg, hade gjort doktor Lindgren desperat.
Han började få svårt med sömnen.
Allt oftare gick han upp mitt i nätterna och stärkte sig med en
slurk ur whiskyflaskan.
Hans besök på systembolaget blev tätare, vilket fick stadens innevånare att bekymrat ruska på sina huvuden.
"Vad hade det tagit åt deras vanligen så sansade och lugna överläkare?"

Lindgren blev till slut oförmögen att sköta sitt arbete.
Han var besatt av en enda tanke,
att söka efter Blomberg, den patient han gett dödsdomen.
Den patient som han sett hatet glimma i ögonen då han själv tafatt försökte förklara det ofattbara.
Han mindes hur han generat slagit ner ögonen,
oförmögen att möta patientens ögon.
Blombergs ögon tycktes säga,.."vad sitter du och hymlar för, du ska inte dö, du har ditt liv du, du sitter i trygg förankring av vetskapen
att du inte vet din egen dödsdag."
Men sedan slocknade hatet ur Blombergs ögon,
troligen slagen av insikt att det inte var läkarens fel att han ådragit sig en obotlig dödlig sjukdom.

Lindgren mindes den dag han besökt Aina Blomberg för att höra om hon kände till sin förre mans uppehållsort.
En liten späd kvinna öppnade dörren den där regniga dagen för länge sedan.

Hon såg frågande på honom då han presenterade sig och undrade om han fick komma in och prata lite med henne.
En glimt av oro i hennes ögon,
sedan en inbjudande gest med ena handen.
Hon bjöd honom på kaffe som han villigt tog emot, då det gav honom
en smula andrum.......
innan han måste tala om det obehagliga.

"Nej... jag vet inte var Axel finns, borde jag det?"
Aina Blomberg såg spefullt på honom.
Han stirrade oförstående på henne och hoppet dog bort i hans ögon.
Hon hade emellertid hunnit se denna växling i hans ögon och bad honom berätta för henne varför det var så viktigt för
honom att hitta Axel.
Han berättade om sitt misstag och om sitt sökande.
Hennes tidigare reserverade och aningen kyliga ansikte veknade
och tårar vällde ur hennes ögon,"men...det är ju förfärligt" viskade hon.

"Axel och jag har inte haft någon kontakt sedan vi skildes.
Dessutom har jag nyligen kommit tillbaka hit.
Strax efter skilsmässan flyttade jag till Stockholm. Jag erbjöds en tjänst där jag skulle arbeta med förståndshandikappade barn.
Jag trivdes bra med mitt arbete ända tills jag blev sjuk
och fick svårare att hänga med i det höga tempot som ett sånt arbete innebär.
Man måste alltid vara allert.
Jag saknar det arbetet, det gav mig mycket och framför allt kom det mig att inse min egen litenhet och mina brister.
Jag ska säga dig,....jag får väl säga du?...-Lindgren nickade.-"Jag heter Jan"

"Jo jag ska säga dig Jan, att jag anklagade Axel mycket
den gången för femton år sedan.
Jag ansåg att han var den felande parten och jag kunde inte förlåta honom
hans otrohet. Men barnen jag tog hand om
i Stockholm fick mig att omvärdera min egen roll i den tragedi som vårt äktenskap slutade i......jaaa..inte så att jag talade om
det för dom, men av min kontakt med dom kom jag att utvecklas
åt ett annat håll så att säga. Det gav mitt liv en annan mening.
Förstår du hur jag menar?

Jan nickade. "Varför tror du nu att han var otrogen mot dig?"
Jan blev förskräckt över sin fråga, vad hade han med det att göra?

Men Aina log lite blekt och sa " jaa jag tror att det var mitt fel från början till slut. Jag var så upptagen av mina kurser och föreningar att jag glömde bort honom.
- Hur kan man glömma bort den man är gift med?- Jan såg konfunderad på henne. 
" Hur konstigt det än låter, så...ja, jag glömde bort honom.

Du förstår, Axel gjorde inget väsen av sig.
Han var tyst och inbunden, hade inga ambitioner, tyckte inte om att umgås med folk. Medan jag var utåtriktad och sällskaplig.
Dessutom ville jag bli någonting, komma mig upp här i världen, om du förstår... hon såg urskuldande på Jan.
jag tyckte att han kunde väl få sitta ensam hemma och uggla då om det var vad han önskade.

Själv började jag studera till psykolog.
Jag trivdes som fisken i vattnet och märkte inte att Axel blev allt tystare.
Han hade ju alltid varit tystlåten av sig, så det var inget konstigt med det.

Men så småningom märkte jag en förändring hos honom. Han blev gladare
och fick mer svikt i stegen.
Jag tyckte det var trevligt, jag menar, äntligen hade han vaknat upp ur sin slummer och kom ut i världen till oss andra."

-Var det då han träffade henne....den andra kvinnan? Jan såg avvaktande på Aina. Hon ryckte till och ett drag av smärta drog över hennes ansikte.
"jo det var nog så, svarade hon dröjande. HON kunde gjuta mer liv
i honom än jag kunnat på alla våra år tillsammans.

När jag upptäckte vad som var på gång så ställde jag honom mot väggen och betedde mig helt enkelt idiotiskt. Jag var så förorättad och moraliskt
indignerad att jag helt förbisåg min egen skuld.

Han talade om för mig att HON väntade hans barn och de behövde honom bättre än jag, för jag hade ju ändå aldrig brytt mig om honom, jag hade ju mina kurser.
Dagen efter tog jag ut skilsmässa, för den rätten ville jag ha, jag var ju ändå den oskyldiga parten....Aina skrattade till, oskyldig..?...så urbota dumt!

Hon tystnade och hennes blick blev frånvarande när hon försjönk i de bittra minnenas värld.

Jan kände sig en aning generad över de högst privata upplysningar
som Aina Blomberg gett honom.
De hade gett honom en inblick i två människors känsloliv, något som han inte
var säker på hur han skulle hantera.
Kvinnan framför honom tycktes ha glömt hans närvaro
vilket gav honom tillfälle att närmare studera henne.
......................................................................................

ELFTE AVSNITTET

Hans första intryck av henne var bräcklighet, men nu såg han att hon inte bara var späd, hon var direkt mager, nästan utmärglad.
Plötsligt visste Jan att Aina var sjuk.
Hon hade ju antytt själv att hon på grund av sjukdom slutat sitt arbete och flyttat hem igen.
Jan kunde se att det inte stod rätt till med henne men vad som var fel kunde han naturligtvis inte veta utan att ha undersökt henne.
Han ville inte fråga för det kunde ju vara känsligt.
Men det kanske bara var inbillning, det kanske var hennes
självanklagelser när det gällde skilsmässan femton år tidigare som gjorde henne så sorgsen och liksom borttynad. Hon verkade allvarligt
orolig och ledsen över Axels öde.

Men Jan kände på sig att det måste vara något mer, skulle han kunna fråga henne?
Men hur skulle han börja?
Kanske om jag frågar om hennes och Axels son, det vore en öppning.

Jan harklade sig och tog sats.
" Hur är det egentligen, hade inte ni en son tillsammans?"
Aina såg förvirrad upp, ögonen vidgades som om hon blivit
skrämd över att se Jan sitta där i hennes vardagsrum.
Hon hade uppenbarligen varit långt borta i sina tankar och glömt hans närvaro.
"Förlåt"?
"Jo jag undrar hur det är med er son?"
"Jotack, han mår nog bra" svarade hon lakoniskt.
Jan kunde inte undanhålla en fråga.
"Nog?"
" Ja vi har inte så god kontakt numera, han bor i New York och han har aldrig varit någon brevskrivare... det är fem år sedan han var hemma och hälsade på.....han flyttade till USA för ungefär sju år sedan."

" Jasså..vad jobbar han med där då?" Jan var egentligen inte intresserad, han tyckte att de nu på något sätt hade kommit ifrån ämnet.
" Han är börsmäklare" svarade hon kort. "Efter vad jag vet är han  framgångsrik " hon tystnade och funderade ett slag, sedan drog hon häftigt efter andan.
"Det är mitt fel att Axel förlorade kontakten med honom,"utbrast hon.
Jan blev genast intresserad, nu kom de åter in på rätt spår.
 "Jasså?"
" Ja du vet när jag fick veta om Axels otrohet...så blev jag upprörd, ja det har jag ju talat om redan...men jag överförde min indignation på Bertil.
Han var  just då i en känslig ålder, runt arton år och lite sen i utvecklingen, om man kan säga så.
Han var mycket känslig och blev alltid så....vad ska jag säga....ovanligt
upprörd.. när han hörde om kamraters föräldrar som skildes eller hade
snedsprång för sig.
Han kunde aldrig tro att någon av hans egna föräldrar skulle hamna i den situationen.
Jag är rädd för att jag blev något av ett helgon i hans unga ögon.....och...
jag spädde väl på den uppfattningen."Hon tystnade återigen
och blev tankfull.

Jan fick den uppfattningen att hon genom sin fullständiga ärlighet
gjorde upp med sitt förflutna och fick något av en absolution
genom att tala med en vilt främmande människa om skuld och sårad stolthet.
Plötsligt rann tårarna nerför hennes kinder igen och hon såg på honom med en jagad blick.
"Vet du vad jag tror?......Axel har gjort ...av med sig!"

Jan spratt till och lutade sig fram i stolen, det var det här han varit rädd för utan att kunna uttala det ens för sig själv.
"Varför tror du det?"
"Jo om det är så som du säger, att du inte kan finna honom.....han har sagt upp sig från sitt jobb....flyttat ut ur lägenheten...och....." hennes röst bröts.

"Och..det stämmer att jag gett honom en dödsdom, var det vad du ville säga?"
Jans röst var mild,
 
det stod fullt klart för honom att Aina led självrannsakelsens kval och på något sätt lastade sig själv för att också detta drabbat
 
hennes forna livskamrat.
"Ja..du förstår.. Axel var så känslig..och svår att förstå sig på. Han grubblade mycket. Han hade nog aldrig någon som han kunde anförtro sig åt.
Jag hade ju aldrig tid med honom och han var en människa som behövde tid för att lossna.
Själv hade jag inte tålamod, att vänta....
Han måste ha känt sig fruktansvärt ensam med det besked du gav honom.
Och ingen att vända sig till.
Han hade en del svarta tungsinta drag i sin natur......jaa....jag tror...
jag tror bestämt att han funderat på självmord
om han inte redan genomfört det." Aina förde häftigt ena handen till halsen som om hon blivit chockad över de ord hon just uttalat.

Jan kände hjärtat krympa som om en iskall hand kramade det,
obevekligt,.. utan barmhärtighet...-Gode Gud, vad hade han gjort?
Drivit en människa i döden ...genom sitt slarv....
genom att förväxla två patienter med samma namn.....varför hade han inte kontrollerat journalerna ????

"Vi måste efterlysa honom". Hans ord kom så abrupt att Aina ryckte till
och såg på honom med oförstående min.
 
Så nickade hon sakta...när innebörden av hans ord tängde in i hennes medvetande.
"Ja naturligtvis, vi måste göra det genast.
Vet du om han hade kvar sin gamla Bubbla?"
"Vaddå?"
"Bilen! hade han en blå folka, vet du det? Den kanske är skrotad sedan länge.
Han ville inte skiljas från den och köpa en större när vi var gifta.
Den var visserligen ny då, men jag ville åka mer ståndsmässigt. jag var nog en riktigt snobb är jag rädd," Aina log ett skevt leende.

"Jo jag tror att han hade en blå bil, jag såg honom från fönstret sista gången han besökte mig, men jag minns inte om det var en folka."
"Nåja det kan polisen ta reda på."

De reste sig och tog sällskap till polisstaionen för att göra en
gemensam anmälan på ett försvinnande av Axel Blomberg, femtifyra år gammal.
............................................................................................

TOLFTE AVSNITTET

Bonden skulle just slå av radion då radiorösten gjorde en pålysning.....
"den försvunne Axel Blomberg ägde en blå folkvagn av 1967 års modell....
den som kan lämna upplysningar om den försvunne,
 
var god kontakta närmaste polisstation..."

Bonden slog av radion.
Nu mindes han vad som sett underligt ut den där minnesvärda dagen
 
då han tömt soporna vid rastplatsen.
Det var inte något som lagts till vid infarten till naturreservatet,
 
det var något som försvunnit därifrån.....
en blå folka med rostfläckar på sidan
 
som stod vänd ut mot vägen.
Varje vecka hade han sett den stå på samma plats
 
och han hade undrat över den.

Ett tag tänkte han ringa polisen
och upplysa dem om den ensamma bilen, men när han
beslutat sig för det så upptäckte han
vid ett tillfälle att bilen var flyttad
och stod i en annan vinkel än tidigare.
Av det drog han slutsatsen att ägaren var en ständig gäst
i dessa trakter.
När han senare såg en man komma ut bland träden och gå 
mot bilen bärande en kasse, antog han att det var en hängiven fiskare.

Bonden talade om det här med sin fru, då sonen kom in i köket.
Den gänglige ynglingen skrattade till och sa att det var då inget mysterium alls. Han visste att det var en campare, det hade han själv sett
en gång då han skulle gå över den lilla spången som ledde till andra sidan ån.
Han hade sett att det flammade från en eld
på den andra sidan ån.
Han följde då kanten av ån en bit tills han rundat en krök och fick se hur en man satt vid en liten eld
och kokade kaffe.
Sonen berättade att han sett ett tält där också.
Bonden nickade. " Ja det var nog ägaren till bilen. Men i så fall så är han efterlyst....som försvunnen. Det är bäst att jag ringer polisen."


Jan Lindgren fick ett samtal från polisen som talade om att Blomberg senast
varit synlig i Haggåsens naturreservat...att han
campat därute.
De hade också åkt ut dit för att söka men alla spår efter honom var
utraderade så när som på att man kunde se att eldstaden varit använd nyligen.

Blomberg hade varit en van skogsvandrare och campare, han kunde konsten att lämna naturen i samma skick
som han fann den eller kanske renat av mer städad.
Man hade också sökt i ån, då man trodde att han kanske dränkt sig där.
Men de kunde inte finna några spår av vare sig
mannen eller hans bil.

Tre veckor senare återfanns Blombergs bil på ett skrotupplag.
Åtminstone det som fanns kvar av den.
Hjulen och ratten, motorn och allt som gått att plocka bort
saknades.
Men bilen identifierades som Blombergs folka.

Spaningarna efter den försvunne avslutades efter ytterligare 
sex veckor......av polisen....
  men inte av Jan Lindgren.

Han sökte desperat
i skogarna runt Haggåsen och i trakterna
runt skrotupplaget.

Han dök upp sporadiskt på sitt arbete tills han en dag
lämnade in sin avskedsansökan.
Han magrade och lät bli att raka sig.
De som såg honom blev skrämda av hans utseende
 
och undrade vad som hänt 
den annars så välvårdade läkaren.
De förstod att han hade spritproblem, han luktade ibland
gammal fylla.
Synd på så rara ärter, sa sjuksköterskorna som haft
ett gott öga till honom.

Doktor Jan Lindgren
blev nu själv en ständig campare ute vid
Haggåsens naturreservat.
Men ordningen runt honom var inte densamma
 
som under Blombergs tid i skogen.
Den lilla skogsduvan
tyckte definitivt inte om inkräktaren.
Han talade aldrig med henne, inte heller
gav han henne några brödsmulor.
Den andre hade varit betydligt trevligare
att ha att göra med.
Den nye fick så konstiga, ja rent ut sagt skrämmande utbrott
då han rusade runt och slog i trädstammarna
 
för att slutligen falla ihop
i hjärtskärande gråt.
Nej duvan tyckte sannerligeninte om den här fridstöraren.
......................................................................................

SISTA AVSNITTET..

Jan Lindgren satt på huk vid ån och lät fingrarna sila vattnet.
Han såg utan att se, tankarna irrade långt bort till andra världar.
Han mumlade osammanhängande ord,.. som om han talade till vattnet.

Hans tankspriddhet stördes av något som pockade på
 
hans uppmärksamhet.
Långsamt trängde detta något in i hans omtöcknade medvetande, något som låg mitt framför näsan på honom.
Till hälften begravet nere i gräset, stack en pinne upp.
Han tittade på den en stund utan att fatta vad han såg.

Långsamt gick det upp för honom vad som var så störande,
det var ingen vanlig pinne,
 den var rund med ett genomborrat hål i mitten.
Men det var färgen som avvek mest.
Den var gul på ett sätt som ingen annan pinne i närheten var.

Han sträckte fram en darrande hand
och drog upp föremålet ur gräset.
Jan suckade ihåligt och kvidande när han såg vad det var. En pipa.

Pipan!
Nu hade han fått bekräftelse.
Blomberg var död.....han skulle aldrig frivilligt ha skilts från pipan. Efter vad Jan sett hos sin patient, så var den hans käraste ägodel.

Jan Lindgren gjorde varsamt ren den från smuts och såg på den med rödsprängda ögon.
Hans alkoholdimmiga hjärna arbetade för högtryck...." jag är inte värd att leva...jag har vållat en annan människas död...i lika hög grad som om jag dräpt
honom med mina egna händer......Jan grät förtvivlat....det är inte rätt att en läkares ord ska ha en sådan makt
att en enda mening kan förändra en annan människas liv.......
åh.. varför ifrågasatte han inte mina ord...varför försökte han inte få min dom bekräftad av en annan läkare?...

Jan visste att om blomberg varit det minsta påstridig, eller
velat se sin journal eller på det minsta sätt undrat hur det kunde vara... så....
skulle...misstaget ha upptäckts i tid...Lindgren snyftade till och mindes den där ödesdigra dagen som om den visades på en filmduk framför
ögonen på honom.
Han hade varit mycket disträ på grund av att det hade blivit slut mellan honom
och den flicka han varit tillsammans med
de senaste två månaderna.
Det hade varit uppslitande eftersom de båda varit djupt fästa vid varandra..men alltför många olikheter hos dem gjorde
 
att de snart insåg att de inte passade för varandra.

Hela den där fördömda dagen gick jag i trans...tänkte Jan och slog en knuten näve i stocken som han satt på.

Jan stirrade på sina händer.
 I sitt spritomtöcknade tillstånd tyckte han sig se
hur blod sipprade fram ur hans fingrar.


Doktor Jan Lindgren skulle gå under
om han inte fick hjälp snart.
Men vem skulle hjälpa honom härute?
Jan ömkade sig själv.
Vem brydde sig om vart han hade begett sig?
Ingen i stan brydde sig om honom....de hade snarare blivit
skrämda av hans beteende.
De avfärdade honom som ett fyllo bland alla andra.

Han var trettifem år gammal, hade sett bra ut....
och skulle göra det igen om han slutade med spriten.

Hans karriär skulle kunna byggas upp igen.
Ingen hade anmält honom eller verkade förstå att han begått
ett stort misstag som kostat en annan människa livet.....
Men skulle han klara det,skulle han kunna fortsätta livet ut...
med den vetskapen utan att tala om det...?
Nej han visste det från början
 
och han visste det nu.
Han kunde aldrig förlåta sig själv, skulden vara hans och enbart hans.

Läkare skulle han aldrig bli igen.
Jan visste inte om han skulle bli något överhuvudtaget...
det enda han var säker på var att han behövde tröst i sitt lidande...
och så länge han hade pengar så skulle han finna den trösten...
han tog en klunk ur whiskyflaskan.
Hans hjärna var ännu intakt och arbetade
frenetiskt på att försöka få honom till sunda vätskor igen.

Den hjärna som så lätt absorberat allt han stuvat in där under studietiden
försökte nu kalkylera med begreppen brott och straff
och kom fram till att det var mänskligt att fela.
Visst är det fruktansvärt, de konsekvenser ens fel kan få.....
men...likafullt....är du inte mer än människa Jan.
Lär dig av dina misstag istället.......ta ditt ansvar.....ge tillbaka
till samhället.....du har under många år lagt ner tid på en lång och
 
svår utbildning.....
Jan tog ännu en klunk ur flaskan,...ge tillbaka till samhället??
Hur då?
Bli en bättre läkare!
Hur då?

Jan blev inte läkare igen.
Han blev diskare på stadshotellet.
Men han blev av med spriten.
 
På de två år som gått sedan han begått sitt misstag i tjänsten
 
och söp ner sig totalt, hade han inte smakat en droppe.
Det var något att vara tacksam för.

Jan hade förlikat sig med sin skuld men ville ändå straffa sig själv.
Han skulle gå den här tiden ut
så länge som det behövdes innan han själv ansåg sig ha fullgjort
straffet.
För att strö extra salt i såret, stannade han kvar på orten
då han kände en pervers tillfredsställelse av att se folks blickar och veta att de
jämförde förr och nu,.... hur han, en högt aktad läkare klev
ner för samhällsstegen.... så långt ner han kunde komma...
Det var endast på det sättet han kunde sona sitt brott,
det var så han såg på saken.

Till polisen hade varken han eller Aina Blomberg sagt något annat
än att de trodde att Axel varit deprimerad och troligen
gått i självmordstankar.
Ingenting tydde på att ett brott begåtts så därför var inte polisen
intresserad av orsaken till Blomberg nedstämdhet.

 

Aina blomberg dog ett år efter att Axel försvunnit.
Om Jan hade känt till det hade han gått på begravningen.

Då skulle han ha fått möta Bertil Blomberg
som kommit hem till ett sista farväl av modern.

Om Jan gått på begravningen så skulle han även ha fått möta
en annan person som kommit dit i Bertils sällskap.

Om Jan gått på begravningen skulle han ha fått svaren
på alla sina frågor...

Men...Jan gick inte på någon begravning.


 De två begravningsgästerna återvände till USA så fort ceremonien
var över.



Då och då återvände Jan till Häggåsen och gick in i den lilla skogen
 
som låg mitt i den stora,
slog sig ned vid glödstenarna,
tog fram pipan som han ömt vårdat.
Han rökte aldrig i den...han hade aldrig rökt i hela sitt liv.
Men han tyckte om att sitta och dra i den och känna det lena piphuvudet
inne i handen.
Så mjukt och glatt, slitet av ålder och nyttjande.

Det hade kommit många skogsduvor till området det här året.
De tjattrade och kuttrade oavlåtligt.
Men de störde inte Jan....han verkade trivas med deras sällskap
och de med honom.

Han var en lugnare besökare i gläntan....numera.
.................................................................................