Del 1

DÄR LÖVTRÄDEN VÄXER

Igelkottungen följde sin mamma hack i häl.
Ibland gick han så nära att han törnade emot hennes bakdel.
Då reste modern varnande sina taggar för att lära honom att vara vaksam när de gick på jakt.
Varje kväll gick de ut en liten stund för att ungen skulle få lära sig att jaga.
I början hade han sett på medan honan fångade insekter men nu kunde han själv leta upp sitt byte.

Inne i boet brukade ungen ligga tätt intill sin mamma. Det tyckte han om.
Hon var varm och luktade gott. Modern putsade hans päls på magen medan han törstigt sög i sig mjölk.
När ungen somnat, brukade honan gå ut igen men hennes unge visste att hon skulle återvända när han vaknat.

När de första solflingorna letade sig ned genom trädkronorna, stod ungen i boets öppning och spanade efter henne.
Denna morgon var hon lite sen.Det fanns många ljud runt omkring honom.
De flesta kände han igen men ett främmande skall skrämde honom.
Det överröstade alla andra ljud.
Ungen spetsade öronen och lyssnade spänt. Just då hördes något som fick honom att hicka till av glädje. Igelkotthonans fnysningar nådde hans öron långt innan hon blev synlig för honom.
Sakta vaggande rultade hon uppför sluttningen till boet.

När det främmande ljudet kom närmare, reste hon sig upp, sträckte den lilla kroppen så högt hon kunde för att se vad som stod på.
Så stod hon stilla och lyssnade. Ungen blev otålig och skulle just gå henne tillmötes då något hände och han hejdade sig.

En räv kom uttumlande genom snåren. Hack i häl på honom sprang en skällande grålurvig varelse. En bit efter dem kom ett annat djur som gick konstigt.
Det tog en stund för igelkottungen att förstå varför,........ men så såg han.
Djuret gick upprätt på bakbenen och var större än den grå skällingen och räven.
Den vassa vittringen från det väldiga djuret svepte mot igelkottens nos och taggarna restes på hans rygg. Ungen vädrade fara.

Stådjuret hade en käpp i framtassarna. Plötsligt smällde käppen. Det lät som åska.
Igelkottungen kröp ihop. Han var rädd för åskan.
Räven gjorde ett krumsprång rakt upp i luften. Han tycktes stå stilla mitt i språnget medan ekot av smällen dog bort i skogen.
Sedan föll han pladask med utspärrade ben,......rakt över igelkotthonan som fortfarande stod upprest och lyssnade.

Rödpälsen sprattlade ett par gånger med benen och låg sedan stilla.
Allt blev med ens alldeles tyst.Ingen rörde sig på en lång stund.
Men när den morrande grå skällingen började slita i den döda räven, blev det för mycket för igelkottungen.
Han backade darrande långt in i boets mörker.
Där kröp han gnällande ihop.

Dagen gick och ungen låg stilla inne i boet. Han väntade.
Men modern kom inte hem.
Då och då slumrade han till. Han var hungrig och längtade efter den goda mjölken som honan bar på.
Varför kom hon inte?

I det svaga skymningsljuset vågade han sig fram till hålet. Då var de främmande djuren borta. Ungen lyssnade och vädrade.
Men han gick inte ut. Han hade aldrig gått ut ensam förut. Hans mamma hade alltid följt med honom, lärt honom, förmanat honom.

Först när solen stod högt på himlen nästa dag, drev hungern honom ut ur det skyddande gömslet. 
Vid den plats där alltsammans hänt föregående morgon, stannade han och nosade.
Det luktade räv och blod. Men räven syntes inte till.
Inte heller hans mamma. Ungen sökte efter hennes spår men fann bara en svag, kallnad vittring efter henne.
Då mindes han något hon lärt honom. " Där lövträden växer finns det gott om insekter." -Ja kanske hon gått dit.- Han vände om och började söka sig mot lövskogen.

Vägen dit gick förbi en grusås vars brant stupade ned i en sandgrop.
Den första gången han följt med modern på jakt hade han stannat vid branten för hennes varnande fnysningar fick honom att förstå att det var farligt.
Nu stannade ungen vid grusåsen, slagen av en oemotståndlig nyfikenhet.
Han lutade sig försiktigt över kanten.
Det lösa överhänget gav vika, marken darrade till under honom och han tumlade handlöst nedför slänten.
Alltsammans gick så fort att han inte kom sig för med att skrika.
Omtumlad försökte han genast krypa uppåt men den lösa sanden gled undan mellan hans stretande fötter.

Så småningom förstod den lilla igelkotten att han inte skulle kunna ta sig tillbaka till boet den vägen.
Istället följde han grusåsens botten för att försöka gå runt hindret.
Branten måste ju ta slut någon gång.
Allt eftersom han gick, kom ungen längre och längre bort från den enda värld han kände till.
Ynkligt gnällande sökte han i sanden efter något att äta. Han mindes första gången honan kommit in o boet med en grön larv och uppmanat honom att äta.
Den gången hade han ryggat undan från den kravlande insekten.
Han ville ha mjölk istället.
Nu önskade han att det skulle finnas sådana larver i sanden.
Han ville ha mat. NU!

Det var just då som han första gången hörde Vilje-rösten. Den ropade inom honom. Rösten sade att han skulle skynda sig att leta efter den plats där lövträden växer.
Han skulle vandra och söka.En dag skulle han finna igelkotthonan.
Vilje-rösten gav honom ett namn.
Ungen smakade på namnet och tyckte om det.
Igor Sökaren.