Fisk Mysteriet

 

Bettan, Sickan och Lola tog bussen till grannstaden Soltuna.

De skulle hälsa på Bettans farmor Fia, som bodde nära den stora fiskehamnen.

Flickorna brukade åka dit ibland för att se på fiskeauktionen som alltid var rolig, både att se och att höra på.

Men den här gången var lite speciell.

 Det skulle bli fiskekarneval, årets höjdpunkt i Soltuna. Och flickorna skulle klä ut sig så att ingen skulle kunna känna igen dem.

Alla som ville och vågade, klädde ut sig till olika varelser från havet. Det var fiskar av alla slag och snäckor och en del var väldigt fyndiga och klädde ut sig till tång och annat sjögräs.

Men det fanns även sagofigurer som sjöjungfrur och kung Neptun.

Alla som bodde i Soltuna älskade allt som hade med havet att göra.

Festligheterna började redan tidigt på morgonen med en auktion nere i hamnen.

Det var restaurangägare som köpte in fisk till maten som skulle serveras den här speciella dagen.

 Alla ville naturligtvis ha den bästa fisken.

Och som vanligt gick det livligt till nere vid båtarna.

 

En liten bit från hamnen, nära farmor Fias hus, bodde en gammal gumma som hette Minna, tillsammans med sina katter.  Ingen visste riktigt hur många katter hon hade, men det var många.

En del människor sade att tant Minna var lite fnoskig och andra sa att hon var en klok gumma.

Men många var lite rädda för henne för hon såg ut som en häxa som kommit direkt ut ur sagornas värld.

En gubbe som alltid satt på en trasig trebent pall nere vid fiskebodarna och skrattande berättade den ena rövarhistorien efter den andra, påstod att han sett hur en liten flygande fe kommit ut genom gummans dörr och viftat med sitt trollspö och förvandlat gumman till en vit vacker katt.

”Nä aldrig….det finns väl inga såna heller, det är ju bara i sagorna de finns,  sa flickorna

Gubben skrockade och kliade sig lite på näsan när han svarade. ”åh men det finns mycket som man inte kan förklara, och det är bara den som är vaken som kan se… ” Det tyckte nu flickorna lät lite knasigt eftersom man ändå inte kunde se något alls om man sov.”

Lola tyckte det var roligt att lyssna på gubben, hon var inte rädd, vare sig för honom eller gumman Minna. Tvärtom, det kittlade lite i magen av spänning när hon hörde gubbens berättelser om Minna och fen.

 

Vad ska ni klä ut er i frågade Lola de andra två. Lola hade för länge sedan talat om att hon skulle vara sjöjungfru.

 Sickan ville gärna vara prinsessa, det ville hon alltid, och hon sa att Kung Neptun bara hade en prinsessa. ”Jaha, svarade Bettan, ” och vad ska jag vara då? Hund?”

”Vaddå? Vattenhund, eller?” flinade Lola.

Flickorna gnabbades vänskapligt medan de gick vägen fram till torget för att se om de hunnit dekorera stora scenen ännu.

Farmor Fia hämtade dem en stund senare och sa att de måste komma hem och äta och sedan vila en stund för annars skulle de inte orka med alla festligheter senare på dagen och hela kvällen. Det skulle ju bli fyrverkerier när det blivit mörkt, och det ville de väl inte missa?

Nä det ville inte flickorna så de följde villigt med Bettans farmor hem och åt pannkakor med vispgrädde och jordgubbar.

2

Efter en timmes vila i farmor Fias stora säng med dunbolster, flög flickorna upp och började skrattande att klä ut sig.

Lola blev en vacker liten sjöjungfru med sjögräshår och Sickan en rar liten prinsessa med en snäckskalskrona på huvudet.

Bettan hade hållit hemligt vad hon skulle föreställa och gick in i ett annat rum för att ingen skulle se när hon klädde sig.

När hon slutligen gjorde entré blev det alldeles tyst. Till och med farmor Fia var tyst. Och det var ovanligt.

Bettan kom utkrälande på snedden och viftade med jättelika klor som hon klippte med framför prinsessans och sjöjungfruns näsor. Hon föreställde en krabba.

Så började de skratta. Det var den bästa kostymen av alla, sa de i munnen på varandra.

 

När de kom ut såg de allt från abborrar, sillar och gäddor till hajar och snäckor i en salig blandning.

En musikkår marscherade genom staden och alla som ville föll in i tåget och gick efter musikanterna genom gatorna.

Restaurangägarna hade dukat upp med festliga bord runt hela torget och man kunde sätta sig var man ville och äta för allt var gratis. Det var staden som bjöd sina innevånare på det här.

Alla köpte lotter i det stora lotteriet där man kunde vinna allt från servettringar, dukar, och leksaker, till en stor korg med havets alla läckerheter. 

”Jag skulle vilja vinna den stora korgen, sa Bettan, jag älskar fisk och räkor och sånt.”

De strosade runt på gatorna och tittade på alla utklädda människor, och de deltog i tävlingar. Allt var som en enda stor cirkus .

Plötsligt stannade Sickan och glodde stort, ”nä vad gör han här?”

”Vem då” undrade Lola och Bettan.

”Sixten!”  Sickan stirrade på den stora hajen som tagit av sig huvudet för att kunna äta en fiskburgare med bröd.

Ja nu såg de andra att det var Sixten, Borgmästare Stolts son från Trollebo, som kommit till karnevalen utklädd till haj. ”Så typiskt honom, att klä ut sig till haj,” fnyste Sickan som inte kunde tåla den bortskämda pojken. Hon hade inte glömt hur han gett Lola skulden för de stulna chokladpralinerna under jubileet i Trollebo förra året.

”Äh strunta i honom” sa Lola, som hade fått syn på något annat som helt fångade hennes intresse. En stor och ful fe kom vaggande emot flickorna och i hälarna på henne lufsade en ledsen hummer med slokande antenner på huvudet. Hon tyckte att hon kunde känna igen fen på gången men kom inte på vem det var.

Ett bullrigt och skrattande sällskap klev ur en båt nere i hamnen och började dra sig upp mot centrum. Hmm tänkte Lola, det där verkar vara turister, de uppför sig inte som skärgårdsfolk.

De var utklädda till pirater allihop utom en som föreställde en stor klocka. En sån som hänger i stadstornet hemma i Trollebo och som ringer till samling vid högtidliga tillfällen.

Vilket underligt val av maskeraddräkt, tänkte hon vidare.” Vad har klockan med havet att göra?” Det sista sa hon högt.

”Det ska väl föreställa en skeppsklocka” hörde hon en retsam röst säga. Sixten!

”Hej vad gör du här?” frågade hon trots att hon hade sett honom tidigare.

”Samma som du, ska vara med på festen”, svarade han och blinkade mot henne.

Bettan och Sickan drog med sig Lola och lämnade kvar en besviken Sixten. Han hade gärna gått tillsammans med dem, men passade det inte så..... Tjurigt vände han på klacken och gick mot hamnen.

3

Efter ett par timmar var det dags för flickorna att gå mot centrum där fiskelotteriet skulle ske och så ville de se vilka som var utvalda i tävlingen om bästa kostym.

När de trängt sig fram till stora scenen var allt redan igång.  Finalisterna i tävlingen om bästa kostym, ropades upp en efter en.

Flickorna såg en glänsande Abborre och ett svajande Sjögräs och självaste Neptun stå bredvid varandra.  Tre personer till ropades upp, det var en Rocka och en Vithaj och en liten Sjöborre.

”Titta så söt den är” ropade Lola högt och vände sig om. Hon såg  Sickan som var utklädd till prinsessa, men hon kunde inte se Bettan. Var fanns hon nu då? Det kunde väl inte vara så svårt att få syn på henne eftersom hon hade en så märklig kostym.

Men hur de än sökte kunde de inte finna  henne någonstans.

Då hörde de, ” och så till sist, den sjunde och sista finalisten. Får vi be att Krabban kommer upp hit till de andra tävlande,” avslutade rösten och Lola och Sickan såg på varandra.

Krabban! Det var ju Bettan! 

Mycket riktigt en stor och klumpig krabba tog sig sidledes upp för scentrappan och stod slutligen framför publiken.
Fast Lola tyckte att hon hade blivit tjock helt plötsligt.! Dräkten såg trång ut på henne. Men det var nog bara en synvilla.
 
Lola och Sickan applåderade, Heja Bettan, Heja Krabban.

Tant Fia hade slutit upp bakom dem. Hon viskade, ”kom med här flickor”.

Hon drog dem med sig bort från folkmassan och utom hörhåll för alla människor som trängdes för att titta på de tävlande.

Flickorna blev oroliga när de såg hennes ansikte. ”Men ska vi inte stanna och se hur det går för Bettan?” undrade Lola.

Tant Fia rynkade på näsan och sade ”Det där är inte Bettan”.

”Inte?” undrade Lola och Sickan i munnen på varandra.

”Nej, Bettan sitter hemma och gråter, följ med mig hem”.

4

Vad hade hänt med Bettan? Hon hade ju varit med dem hela tiden. Men det är klart, hon hade ju lite svårt att gå i sin kostym och det hade varit mycket folk och i trängseln måste de ha tappat bort henne utan att de märkte det.

När de kom hem såg de Bettan sitta i soffan inne i finrummet och gråta.

”Vad har hänt? Varför har du tagit av dig dräkten? Förlåt att vi inte såg att du kom efter, det var inte meningen”, stammade flickorna fram.

Bettan torkade tårarna. ”Jag är inte ledsen eller arg på er, jag är arg på den som stal min dräkt och ledsen över att jag inte fick se vilka som blev utvalda till tävlingen”.

”Oj”… De andra såg storögt på henne,…. Blivit av med dräkten?..” Men det var ju du som blev den sjunde finalisten det såg vi ju med egna ögon.”

Bettan snyftade till igen och stampade ilsket i golvet. ”Det var inte jag. Jag säger ju det…. Det var den person som slog ner mig och klädde av mig och stal min dräkt.” skrek hon.

”Va.?.nä vad fräckt”. Flickorna visste inte vad de skulle säga. Vem kunde ha gjort det.? Och varför gjorde den personen på det viset? Såg hon inte vem det var?

Men Bettan hade inget sett. Hon blev nerslagen bakifrån och innan hon hunnit fatta vad som hänt hade hon blivit av med dräkten och hörde hur någon sprang därifrån.

”Var hände det där” frågade Sickan.

”I stadsparken, alldeles bakom scenen. Jag tappade bort er och sen fick jag syn på er men det var så mycket folk så jag tänkte gå runt bakom scenen för då skulle jag komma fram snett framför er, men jag blev nerslagen och rånad på min dräkt.

Jag sprang genast hem till tant Fia som jag visste skulle vara hemma, hon tycker inte om folksamlingar, hon kallar det för onödiga spektakel.”

 Telefonen ringde och tant Fia gick ut i hallen för att svara.

Hon var borta en lång stund och när hon kom in i rummet igen såg allihop att någonting förfärligt hade hänt.

”Hm, sätt er nu ner flickor för nu måste jag berätta någonting för er.”

”Det var min gode vän Polis Hurtig som ringde, han ville förhöra sig om ni hade kommit hem eller om ni var kvar ute på torget.  Jag frågade varför han undrade över en så konstig sak. Och då berättade han vad som hänt.”

Tant Fia försökte berätta så kortfattat som möjligt så att flickorna skulle förstå.

När alla sju finalisterna i kostymtävlingen blivit utvalda fick de dra varsin namnlapp ur en korg, det var lotterna som folk köpt till fisketävlingen.

Sex priser delades ut till de lyckliga vinnarna……..

Men den person som hade vunnit den stora korgen fylld med fisk, fanns inte vid scenen.

”Vem var det” frågade Bettan.

”Tant Minna”, sade tant Fia.

Flickorna tyckte att det på något sätt var rättvist eftersom hon var fattig och hade många katter, nu hade hon mat till dem som skulle räcka länge.

Det tyckte tant Fia också men det var bara det att det fanns ett problem till.

Den plats bakom scenen där korgen hade stått hela tiden, var nämligen tom. Det fanns ingen korg där.!

Flickorna såg med gapande munnar på tant Fia. VA? Men det är ju inte klokt! Var korgen borta? Stulen? Vem själ en korg full med rå fisk?

Nej just det! Tant Fia såg på dem, ”och det var därför polis Hurtig frågade om ni kommit hem.”

Flickorna avbröt henne. ”Vaddå tror han att vi har stulit den?”

Tant Fia skrattade, ”nej inte då, men han tänkte om ni kanske sett något, för ni hade ju stått så nära scenen och nära utgången så ….” hon slog ut med händerna.  

Ja det var ju sant. Han visste att de varit där för han hade hälsat på dem.

 

Lite senare när flickorna tagit av sig sina kostymer och druckit lite choklad ringde det på dörren.

Det var polis Hurtig.

Han var rund och liten och såg inte ut som en polis.

Han hade vänliga små ögon och stora mustascher som såg så roliga ut att flickorna började skratta. De tystnade snabbt för tänk om polisen förstod att de skrattade åt honom.

5

 

De satte sig i finrummet och Polis Hurtig såg vänligt på dem. ”Nå flickor, hade ni trevligt idag?” De nickade att de hade haft det men att de inte fick se vem som vann kostymtävlingen, så det var trist.

Polis Hurtig talade om att ingen vunnit eftersom festligheterna hade blivit avbrutna på grund av fiskestölden.

”Nu tänkte jag att vi skulle göra så här, om ni berättar precis vad ni gjort ända sedan ni kom till centrum eller tidigare också föralldel, tillade polisen skrattande, så sitter jag bara här och lyssnar. Blir det bra så?”

Flickorna såg prövande på varandra och började sedan i tur och ordning berätta om sina förehavanden, allt från den tidiga morgonen då de satte sig på bussen för att resa till Soltuna och till hur de gick till hamnen och såg på fiskeauktionen och träffade ”gubben” som berättade om tant Minna men det där om fén som flög ut ur hennes hus och förvandlade henne till en vit katt, berättade de inte, det lät lite konstigt tyckte de.

Sedan berättade de om hur de klädde ut sig hos tant Fia och gick in till stan och om sällskapet de sett som verkade komma från hamnen och om deras klädsel.

Polis Hurtig böjde sig intresserat fram och frågade ”kom de från fiskehamnen?”

”Nej från den andra, där yachterna ligger. Dit brukar det ju komma folk utifrån, de som inte hör hit”, tillade Bettan.

”Ja fortsätt”, sade polisen.

De berättade att en av de där människorna var annorlunda, han eller hon var utklädd till en klocka, sade Sickan.

Polisen såg vänligt på dem och undrade varför det var konstigt, alla var ju utklädda idag.

”Hon menar bara att alla de andra i sällskapet var pirater. Det såg konstigt ut bara.” sade Lola.

”Jamen det var inte bara det” försvarade sig Sickan. ”Klockan kunde ju knappt gå, eller den verkade inte kunna se så bra för den stötte hela tiden emot de andra i sällskapet och stötte till och med emot en bil som stod parkerad där de gick.”

Bettan mumlade,”ja den verkade inte gå över huvudtaget”.

”Vad menar du?” Polisen höll andan.

”Jag vet inte, jag kanske bara inbillade mig, den liksom mera flöt fram än gick, men det kanske var för att det var en enda stor klocka från topp till tå som gjorde att det såg ut så.”

”Jaha, och mer, vad lade ni mera märke till?”

”Sixten”. Utropade Sickan.

”Förlåt” sade Hurtig.

”Ja vi träffade på Sixten, den odågan”, svarade Sickan, han kommer från Trollebo, han var utklädd till haj.”

”Ja det stod en haj på scenen, jag undrar om det var Sixten som var en av finalisterna?” undrade Lola.

”Det var en vithaj och Sixten hade en annan hajdräkt.” sa Sickan.

”Jag såg piraterna där också, men inte klockan” sade Lola.

”Är du säker?” undrade Hurtig.

”Jaa  det tror jag nog. För jag tittade faktiskt efter klockan när jag fick syn på piraterna.”

”Men det var en annan sak,” Lola såg fundersam ut.

”Ja” manade Hurtig på henne.

”Jo men jag vet inte om det betyder något, men jag såg en stor fe i sällskap med en ledsen hummer.”

”Vad menar du att det var för speciellt med dem då?”

”Jo jag tyckte att jag kände igen fen på gången men jag kan inte komma på varför det kändes så viktigt för mig att minnas vem jag sett gå så där.”

Lola tänkte en stund och försökte se fen och hummern framför sig, men hon kunde inte komma på vad det var.

Polis Hurtig förstod att de inte kunde komma längre nu så han tackade flickorna för att de hjälpt honom och önskade dem god natt.

 

Flickorna hade svårt att somna den kvällen, de låg och viskade länge om allt de varit med om under dagen och de vände och vred på alla idéer de hade om vad som hade hänt och om vem som kunde vara skyldig.

Till slut somnade de och drömde om fiskar som gick på land arm i arm med pirater och prinsessor.

6

 

Nästa morgon skyndade flickorna ner till staden för att se om de kunde få några nyheter om mysteriet med den försvunna korgen.

De träffade på Sixten som med viktig min berättade att de tagit fast tjuven.

Flickorna ropade i korus, ”Vem? Vem var det?”

Sixten dröjde länge innan han svarade, han njöt av att sitta inne med lösningen och han ville hålla flickorna på sträckbänken så länge han bara kunde. Till slut kom det.

”En galen gumma nere vid hamnen. Hon var till hälften katt och till hälften gumma, fast jag tror hon är häxa. Hon var omgiven av minst 100 katter när de tog henne.” Sixten skrattade.

”Nej, inte tant Minna” utbrast Bettan.

”Det kan inte vara möjligt, hon är ju gammal” protesterade Sickan.

”Dessutom vann hon ju korgen” sa Lola.

”Javisst vann hon, men var hon där?” Nä det var hon inte för hon visste ju att det inte fanns någon korg att vinna, för hon hade den ju redan hemma hos sig.” hånade sixten.

”Hittade polisen korgen hemma hos henne? Otroligt!” utbrast Bettan.

”Nä de hittade inte korgen, men de hittade en av hennes katter i full färd med att äta en rå fisk, och den satt mitt på golvet och åt.”

Flickorna lämnade Sixten, de trodde inte för ett ögonblick på att gumman Minna var den skyldiga. Hon kanske såg ut som en häxa men hon kunde inte bära en så stor korg ända från torget och hem till sin lilla stuga, inte med sitt halta ben!

”Halta ben”! Ropade Lola. Nu vet jag var jag sett den runda fen nånstans.”

”VA?” Bettan och Sickan glodde stint på henne.

”Den där fen som gick så konstigt och hade den ledsna hummern vid sin sida, det var Minna! Det var Minna som var utklädd till fe, och hon haltade precis som Minna gör.”

De båda andra flickorna insåg att Lola hade kommit på någonting, ja hon hade nog rätt, det var Minna de sett, men den ledsna hummern, vem var det?

Bettan kom genast på det. Hummern var hennes vän, gubben på pallen, han som alltid berättade historier om Minna. Det var hans sätt att få folk att nyfiket gå förbi hennes stuga.  Där brukade de kasta in mynt i hennes trädgård när de såg alla katter hon hade.

Gubben tyckte synd om henne som skulle försörja så många katter.

Ja men då hade de varit i stan båda två. Kunde de ha tagit korgen? Ja gubben hade nog orkat med korgen även om den var stor.

Flickorna bestämde sig för att gå till polis Hurtig och fråga honom.

Han var inne när de kom.

”Oj får jag så fint besök” skrattade han.

Flickorna frågade om det var sant att de fångat tjuven och att det var Minna.

Hurtig berättade att de inte tagit gumman men att de förstod att hon var skyldig eftersom hon var så fattig och hade så många katter. Det är dyrt att köpa mat till dem. Hon har ju bortåt en tjugo stycken sa han.

Flickorna envisades. De ville veta vad de hade för bevis mot gumman.

Polisen berättade att de hittat flera av katterna utspridda lite varstans i stan i färd med att äta rå fisk. En del av katterna fann de hemma i gummans trädgård där de mumsade på sina fiskar och lite varstans fann de fiskar helt eller halvt uppätna.

7

Flickorna gick därifrån och innan de visste ordet av befann de sig nere vid hamnen där de såg gubben på sin trebenta stol. De gick dit och hälsade på honom.
Han såg sorgset på dem och sa.
 ” Ja ni har väl hört, de misstänker Minna för stöld. Jag vet att hon  aldrig skulle göra något sånt.
Dessutom var hon ju med mig och jag kan svära på att hon inte stulit.”

Lola såg honom i ögonen, ja hon trodde honom. Minna hade inte stulit. Inte heller hade han hjälpt henne att stjäla, även om han tyckte synd om henne. Men det gick  inte att bevisa.

”Ni var ju inne i stan och ni var utklädda precis som vi andra, sade Lola. ”Vi mötte er, vart gick ni?”

Gubben funderade en stund. ”Vi tänkte vara med i karnevalen precis som alla ni andra, men Minna upptäckte att katterna försvunnit från gården, det fanns inte en enda kvar, så vi blev tvungna att ge oss ut och leta efter dem. Vi såg att någon hade öppnat inhägnaden där de var instängda.”

”Fann ni dem?”

”Ja så småningom, men det tog tid. Varje katt hittade vi på olika ställen i stan och allihop åt på fisk.”

”Jaha då är det väl katterna som stulit fisken då” svarade Bettan.

”Ja det kunde man nog tro men, de kunde knappast ha stulit korgen med fisken, så var är då korgen?”undrade gubben.

Lola tänkte på att Minna ju visserligen var gammal och hon var halt men hon hade varit väldigt rund då hon såg henne i fe-dräkten. Kanske hade hon gömt korgen i kläderna? Men nej det var ju omöjligt.
Så hur hade det gått till då?
Hur stals fiskekorgen?
Vem stal den?
Och hur fick katterna tag i fisken?

Flickorna diskuterade fram och tillbaka, vände och vred på alla uppslag, synade alla fakta de hade och alla minnesintryck plockades fram igen.
Sakta började ett mönster att träda fram. 

Medan de gick och pratade upptäckte de att de kommit fram till tant Minnas stuga.

Där stannade de och såg in i den lilla trädgården.
En burliknande inhägnad fanns på den ena sidan och där fanns katter i alla färger och fasoner.
De sprang omkring och klättrade, lekte och gjorde allt vad katter brukar göra.

En helgrå katt satt på en gren inne i buren nära öppningen och pillade med tassen på något.
Plötsligt gled burdörren upp och den grå katten kilade ut.

Flickorna skrattade, jasså var det så det gått till, ingen hade släppt ut dem, ingen människa i alla fall, det var den grå katten som var extra fingerfärdig.

Lola såg på katterna och frågade dem, var de fått tag i fisken egentligen.?

Som om den grå hört och förstått henne sprang den snabbt förbi deras ben och iväg upp efter den smala stigen från gummans hus och upp mot staden.

Flickorna var inte sena att följa efter.

Plötsligt var katten som bortblåst. De sökte efter den och ropade, ”kisse, kisse kom, kom kisse”

Men den var borta.

Lola satte sig på en sten och kastade några småstenar framför sig, hon tänkte, det var något som de hade missat, något som de sett som var betydelsefullt. Men vad var det?

Hon gick i tankarna igenom allt hon sett under dagen, alla människor, utklädda eller inte utklädda . Hon frågade de andra om inte de också kände att det var något som de missat. Men de ruskade på huvudena och sade att de inte kunna komma på något.

Ilsket kastade Lola en lite större sten rakt in i ett busksnår och utfarande som om den hade eld i svansen kom den grå katten. Flickorna skrattade. Lola hade antingen träffat den eller också hade stenen skrämt ut den från buskarna.

Lola reste sig och tänkte gå därifrån när Bettan ropade.” Kom hit får ni se!”

Ett fiskhuvud låg strax utanför buskaget. ”Är inte det ett konstigt ställe att förvara fisk på?” undrade Bettan. Det fick ju de andra hålla med om.

De drog undan några grenar och såg!
I samma ögonblick som Lola såg vad som fanns därinne i dunklet, mindes hon vad det var de missat hela tiden.

Piraterna och klockan!
Klockan som törnade emot bilen och trottoarkanter och så vidare. Naturligtvis. Det var en liten kälke på hjul med en klocka stående ovanpå .
Inne i buskaget kunde de se klockan som följde piraterna.
Lola knuffade undan klockan och javisst, där var kälken.
Och dessutom stod en korg ovanpå kälken. Den var tom.
Men den hade innehållit fisk.
Här var alltså resterna av stöldgodset.

Lola tog tag i repet som var fäst framtill i kälken och drog ut den. Flickorna skrattade.

Nu förstod de hur stölden hade gått till.
Sällskapet hade dragit kälken med klockan,och  kanske snöret sträcktes för häftigt ibland, och det fick klockan att törna emot saker.
Ja det där kunde de fundera över sen, men varför stjäla fisk?
Och varför ställa kälken i busken?
Fisken skulle ju ruttna, den måste ju tillagas!

Det fick polisen fundera över tyckte flickorna, de hade ju hittat de som var skyldiga till stölden och det fick väl räcka.

8

Polis Hurtig lyssnade noga på flickornas förklaringar och berömde dem. Polisen skulle söka upp turisterna om de fanns kvar i staden och förhöra dem.

 

När flickorna gått ut tyckte de att, det där var väl ingenting. Kanske de skulle bli poliser när de blev stora.

”Vi kan ju börja med att starta en detektivbyrå” tyckte Lola.

”Men hallå”, ropade Bettan. De andra tvärstannade förvånade över hennes rop och undrade vad det var med henne.

"Vem slog mig och stal min kostym och varför?”
"Har det med stölden av fisken att göra eller inte?”

Oj nu hade de ett nytt mysterium.

”Om vi kan hitta krabbdräkten så kanske vi får reda på vem och om vi får reda på vem kanske vi får reda på varför” . 

 

Efter middagen satt de i tant Fias trädgård och gungade i hammocken.

”Vet ni vad jag tror” sade Bettan. ”Den som tog min dräkt tillhör sällskapet från båten.”

”Menar du att den personen tog din dräkt för att han saknade kostym, eller?”

”Nja jag vet inte riktigt, men jag känner på mig att han hörde till piraterna”

”Okej, då säger vi så här. Piraterna kommer och har med sig en klocka på en kälke.” sade Lola.

”Ja och klockan ska föreställa en utklädd person.” sade Sickan.

”Ja och någon i sällskapet drar kälken.” sade Lola

”Men var är den som slår mig och stjäl min dräkt?” sade Bettan. ”Vi såg ju ingen som var med dem som var utan kostym.”

”Jag vet ropar Bettan, den som stal min kostym satt inne i klockan.”

Varför satt han där, då behövde han ju inte stjäla en dräkt om han hade en dräkt redan, klockan!

”Därför att det aldrig var meningen att han skulle stjäla din dräkt.” sade Lola triumferande.

”Jag vet nu hur det gick till.  De skulle stjäla korgen. Ok?
 De måste kunna frakta bort den utan att den syntes. Ok?”
De andra nickade.
”Det var ingen som drog kälken. Personen som satt inne i klockan använde antingen händerna eller fötterna till att förflytta sig, men utrymmet var väldigt litet så det var därför det blev vingligt och ryckigt.”

”Men snöret då, vad skulle det var där för?” undrade Sickan.

”Jo det skulle användas när de lämnade stöldplatsen med stöldgodset under klockan. Då skulle personen inte få plats inne i klockan.”

”Ja men min dräkt då? Du sade ju att det inte var meningen…” Bettan ville förfärligt gärna få ett svar på den frågan.

”Ja det är ju inget jag kan bevisa men antagligen, blev personen sedd vid något tillfälle och måste försvinna i mängden och vilket var då enklast om inte att vara utklädd som alla andra.”

”Nu har jag bara en fråga kvar” sade Bettan.

Sickan avbröt henne med ett skratt. ”Har du? Jag har massor av frågor?

”Varför gömdes kälken med fiskekorg och klocka i buskaget bara 100 meter från torget och så långt från hamnen.?
Fisk luktar ju och för varje timme som den ligger uppe så luktar den värre.”

 
”Jag vet” ropade Sickan glatt. ”Därför att de höll på att bli upptäckta.”

”Jaha, av vem? Och varför hämtade de inte ekipaget senare då? Undrade Bettan.

Nu var det Lolas tur att skrattande ropa.
”Därför att det var ingen människa som upptäckte dem. Det var sisådär en tjugo katter.”
Lola gapskrattade. ”Vilken syn.! Om de hade fortsatt gå i sina piratdräkter dragande på en klocka med tjugo katter svärmande omkring dem, så skulle ju vem som helst reagera.”

Lola tystnade.

”Tja det var det, det.”

 

Polis Hurtig gapskrattade när flickorna kom dragande med kälken och berättade sin historia.

”Jag ska själv ge mig av till hamnen och besöka piraterna och fråga dem om ett och annat.” sade han sen.

 

På kvällen kom Polis Hurtig till tant Fias hus och bad att få träffa flickorna.

Han berättade att båten med de så kallade piraterna hade lämnat hamnen och ingen hade lagt märke till beteckningen på den heller, så tjuvarna kom undan.

Flickorna funderade en stund och så sade Bettan, ”Ja men något stöldgods fick dem inte med sig i alla fall...... mer än min dräkt förståss.”

Då tog Hurtig fram en stor påse och räckte fram den till Bettan och sade. ”Nej verkligen inte.”

"Den här fann vi i vattnet mellan båtarna där piratbåten varit förtöjd."

En blöt och skrynklig krabbdräkt föll ut på golvet och såg ut som en ledsen bläckfisk.

Alla skrattade.

Sickan suckade. ”Men jag har i alla fall flera frågor kvar. Varför stal de fisken?
Om de var så fattiga att de måste stjäla mat, hur kunde de då ha råd med såna dräkter?

Eller med en sån båt?

Eller var de bara hungriga?
Eller?
 ....
Och VEM skulle ha vunnit kostymtävlingen om inte det här hänt?"
 

”Ja det får vi nog aldrig veta” svarade Polis Hurtigt vänligt.