ChokladMysteriet

I en liten stad som hette Trollebo, bodde det hundra människor 
och tre av dem var Bettan, Sickan och Lola.

De älskade att dansa. Varje dag tränade de in nya danssteg och en gång i
veckan dansade de för allmänheten.

Varje lördag var det marknad på torget och det fanns många salutorg med allt som man skulle kunna tänka sig att vilja köpa.

Det var på detta torg som de tre flickorna brukade uppträda med sin HipHop-dans.
De var mycket populära. Alla längtade till att få se flickornas nya dans varje vecka.

Den lilla staden hade en borgmästare som var mycket stolt över sin lilla stad, därför kallade man honom för Borgmästare Stolt.

Borgmästaren hade en son som hette Sixten.
Han var bortskämd eftersom han var enda barnet och borgmästaren var lite märkvärdig.
Så visst skulle Sixten få allt han pekade på, det var han värd.
Borgmästarem var mycket stolt över sin son.

Sixten ville bara en sak och det var att gifta sig med Lola.
Men hon ville något helt annat.
Lola tänkte bli dansös.

Trollebo hade något som innevånarna var stolta över och det var kondiset, som var ett konditori, fast de unga sade café.
Där arbetade konditor Pralin.
Därför kallade man kondiset för Pralinen. I hela riket fanns det ingen som lagade så god choklad som konditor Pralin.

En konditor bakar kakor och bakelser, men också choklad och fin konfekt.

Konditor Pralin hade ett hemligt recept som han fått av sin farfar som också varit konditor.
Men receptet var mycket äldre än så, ingen visste egentligen hur gammalt det var.

Konditor Pralin var också stolt, men inte för sin choklad utan för att han hade något som gjorde honom så glad. Det var hans dotter Lola.

Den lilla staden var inte så gammal. Den skulle fylla hundra år just denna lördag.

Stora festligheter var planerade för detta.

Konditor Pralin hade för ändamålet skapat sitt livs mästerverk.
En pralin, som var så god, att den som åt av den, kunde höra änglarna sjunga.

Han tillverkade hundra praliner, en för varje år av stadens ålder.
Dessa lade han i en vacker röd sammetsask med guldemblem på där det stod "Jubileum hundra År"

Asken ställdes på ett podium mitt på torget dit innevånarna skulle få komma upp en och en och från borgmästaren motta varsin pralin.
Det fanns precis så det skulle räcka till var och en.

Men alla var också nyfikna på den nya dansen som flickorna hittat på speciellt för denna dag.

Men mest ivriga var de av att få se och smaka pralinen som gjorde att man kunde höra änglarna sjunga.

Kvällen före midnatt kom borgmästare Stolt och konditor Pralin och alla viktiga personer i den lilla staden och placerade pralinasken under högtidliga ceremonier på podiet som stod mitt på torget.
Sedan gick de hem.

Klockan nio på lördagmorgonen inleddes festen av borgmästare Stolt.
Vid hans sida stod konditor Pralin.
Innevånarna var tidigt på plats och allas blickar var riktade mot podiet och den röda sammetsasken de kunde se högst upp.

Så kom det stora ögonblicket när locket lyftes av asken och innevånarna trängdes nedanför, alla ivriga att komma först fram.
Det var alldeles tyst.

Borgmästare Stolt såg ner i asken och konditor Pralin såg ner i asken.
Folket såg upp på asken.
 
Till slut blev alla otåliga för att inget mer hände.
Vad var det som var fel? Varför bjöds de inte fram för att få en chokladbit?
Till sist blev människorna riktigt irriterade och ropade att de ville ha sin choklad.
Alla ville ju höra änglarna sjunga.

Borgmästaren höjde händerna och tystade dem och sade. "Kära medborgare, en tjuv har varit i farten och stulit våra praliner, det finns ingen kvar, bara den här asken", och så lyfte han upp den tomma asken och skakade den.

Ett sus gick genom folksamlingen, det här var ju förskräckligt, så fräckt, så,så,så, ja de fann inte ord för sin upprördhet.

Polisen kom och körde iväg folket för de måste undersöka brottsplatsen.

Kommissarie Flitig tog genast fram sitt stora förstoringsglas och gick runt podiet och synade platsen noga genom det.

Ibland mumlade han ord som, hm, aha, åhå, på det viset, ser man på.

Borgmästaren och konditorn väntade nervöst på kommissariens utredning, vad han skulle komma fram till?
Skulle han hitta tjuven? Skulle han hitta pralinerna?

Till sist sade han: " Jag vet vem tjuven är ".
"Åh vem då?" frågade både borgmästaren och konditorn i munnen på varandra.
" Det är din dotter Lola", sade Flitig och pekade på herr Pralin, som genast slog ifrån sig. " Åh nej! Lola skulle aldrig göra så mot vare sig mig eller staden. Ni får allt söka efter en annan tjuv."

Borgmästaren undrade då hur i hela världen polisen kunde komma fram till att det var Lola som stulit chokladen.

"Jo kom får ni se, här är det fotspår runt podiet och om vi räknar bort de dammiga spåren framför podiet, som kommit dit idag på morgonen, så finns det andra avtryck på baksidan.
Kom ihåg att det var fuktigt i natt så spåren finns kvar.
Dessutom kan ni se att tjuven ätit av chokladen på väg från brottsplatsen och de spåren slutar vid kondiset."

Borgmästaren och konditorn förstod vad han menade då de såg pralinpapper hela vägen från torget fram till dörren.

Lola blev hämtad till förhör. När hon nekade blev hon satt i häkte.

Bettan och Sickan kunde aldrig tro att deras vän Lola var skyldig, hon sa alltid att man blir så tjock av choklad och hon ville så gärna bli dansös.
De båda flickorna gick till verket med egna förstoringsglas och sökte på platsen.

Till sist kom de på vem tjuven var och de gick till polisen.

De berättade att de kunde se många fotspår från natten, men inget av dem hade Lolas storlek. Alla var för stora och breda.
Då tyckte polisen att de var lite dumma. Förstod de inte att hon använt stora skor för att leda bort misstankarna?

Flickorna stod på sig. De visste vem tjuven var och de skulle bevisa det.
De försvann och kom tillbaka till poliskontoret med ett par gymnastikskor.

"Vems är det där?" undrade polis Flitig.

"Det är tjuvens!" Svarade Bettan.

"De här har vi hämtat hemma hos honom då vi hälsade på för att berätta för honom om att Lola nu satt i fängelse. Han vet inte att vi tog med oss hans skor", sade Sickan.

" Om ni skyndar er dit så kan ni säkert hitta några rester av tjuvgodset, för inte ens han klarar av att äta hundra praliner på en gång utan att få ont i magen."

"Jamen VEM är det då?"

"Det är Sixten, borgmästare Stolts son!" sade Bettan och Sickan i munnen på varandra.

"Men varför?" ville kommissarie Flitig veta. Spåren ledde ju till Lolas dörr vid kondiset! Flitig förstod inte hur de kunde få ihop det här.

"Det är bara för att vilseleda polisen. Sixten har strött ut de här papperen, för att man skulle misstänka Lola," svarade Bettan argt.

"Nä det kan inte stämma, för nu ser jag att fotspåren inte leder FRÅN kondiset ".
Kommissarien började nu bli lite trött på flickornas tjat.

" Ja men Sixten trodde han var listig, han har gått baklänges och han har gått fram och tillbaka i sina egna spår och det var det som gjorde att vi misstänkte att Lola var oskyldig.
 Flickorna såg triumferande på polisen.

Flitig funderade en stund. Ja kanske ändå? " Nå det här får vi veta om vi kontrollerar spåren med hans skor och hittar bevismaterial hemma hos honom".

Och visst stämde skoavtrycken.........och övrigt bevismaterial.

När borgmästaren frågade sin son varför han gjort så här? Det här var ju en stor skam.

Sixten som var mycket ångerfull, berättade att han var arg på Lola som inte ville gifta sig med honom utan istället ville bli dansös.

Sixten öppnade en skolåda och visade polisen och borgmästaren och konditor Pralin att han behållit alla praliner sedan han tagit bort papperet.

Konditor Pralin tog skolådan med all chokladen och gick hem.
Sedan lindade han in alla bitarna i nytt papper och la dem i asken.

Men en bit fattades.
Sixten erkände att han ätit upp den. Han ville höra änglarna sjunga.

Lola fick komma ut ut häktet och Trollebos innevånare fick äntligen smaka på chokladen.......och alla var ense. Det här var den bästa choklad som konditor Pralin lagat och så vackert änglarna sjöng sen.!

"Nä de sjöng inte alls" sa Sixten surmulet.

Då svarade konditor Pralin strängt, "Nä änglarna sjunger inte för tjuvar".