Episoder

Till slut händer det !!!!

I sexton år har vi rest till Spanien och alltid sagt att antingen köper vi ett hus...eller så reser vi någon annanstans nästa gång.
Sedan har vi kommit fram till att det ju faktiskt
är väldigt bekvämt att
hyra ett hus.
Bara låsa och gå sin väg, inga bekymmer....Men
så finns den där..
längtan till ett eget litet pörte
därnere i solens land...
... till slut händer det...

Den här bloggen är inte ny.Jag har haft den på Aftonbladets bloggportal
men tyvärr lägger de ner den tjänsten nu
och jag har beslutat att inte följa deras rekommendationer
att föra över bloggen till wordpress.
Jag lägger över den hit istället och då blir den
i en lite annorlunda form än tidigare.
Jag tar med allt jag skrivit men jag börjar från början
och skriver uppifrån och ner
istället för att låta det sist skrivna stå överst.
Jag kommer dessutom att lägga in fler foton,
så att kåserierna blir
mer talande på så sätt.

De som följt våra vedermödor med att köpa hus
i spanien och allt som sedan
hänt i denna krångliga vandring
får nu lite repetion
eller så får ni avstå från den här bloggen tills jag hunnit fram till nutid.

Jag ska försöka skriva ifatt mig så fort som möjligt.

Intresset vaknar



Första gången vi reste till det Spanska fastlandet, hyrde
vi av bekanta i Torrevieja.
Vi flög ner och tog en transfer från flygplatsen.

Solen lyste och värmen smekte våra frusna kroppar.
Det var magi i luften.

Huset låg ytterst i en radhuslänga med lägenheter i tre våningar. Högt i tak och stora rum, något som är ganska ovanligt i de urbanisationer som byggdes senare än det här.

På bottenvåningen fanns en stor entréterrass och ett stort vardagsrum, ett relativt stort kök med el och gasspis, en liten toalett med dusch och en mindre köksterrass som i sin tur ledde ut till den gemensamma poolen.
På andra våningen fanns ett stort badrum, ett s.k. Master sovrum med tillhörande terrass och så fanns ett mindre sovrum.
På våning tre låg det tredje sovrummet som också var stort samt solariet som man säger i Spanien, en stor solterrass på taket.

Efter att ha packat upp och ätit en sen lunch, en sparrissoppa som smakade himmelskt, satte vi oss på takterrassen i solen och väntade på våra vänner som skulle ansluta senare på eftermiddagen.

De landade i Madrid och hyrde därför en bil och bilade ner till oss.
Med sig hade de regn....!
De såg ut som fårfioler i ögonen..."komma till Spanien , och så REGNAR det!..sa de besvikna.
Vi hade ju läst att Costa Blanca var spaniens öken med flest soldagar ca 325 dagar per år, det slog till och med Solkusten som ligger längre ner utefter den spanska kusten.

Men på den här tiden då,så var regnen som de alltid varit där, nämligen korta, intensiva och ymniga...därefter lyste solen igen.

Att sedan få vakna till solen och koltrastens sång på morgonen och veta att hemma i Sverige hade kylan börjat krama innevånarna, detta var i slutet av oktober.

Vi hade hur många planer som helst, på vad vi skulle göra och vad vi skulle se.
Först och främst skulle vi spela golf och sedan utforska alla restauranger och tapasbarer i närområdet men också göra en del turer för att se oss omkring.

Vår förväntan var stor och när jag såg de karga bergen, visste jag att jag var -hemma-.
Nu kunde vad som helst hända

En vy från Villa Martins golfbana.

Här kan man se gröna bevingade varelser flyga omkring och tjattra oavbrutet.
Det är papegojor. Något som inte borde finnas i Spanien och heller inte gjorde innan dessa gjorde sitt intåg på golfbanan.

Det var två papegojor som rymde då någon glömt ett fönster öppet.
Fåglarna var inte sena att ta chansen till frihet.
(vilket jag tycker de gjorde alldeles rätt i)
De bildade familj och då vi började resa hit så var de ungefär 300 stycken. De hade en fantastisk tid där då de hade gott om mat och stannade.
Numera är de flera tusen och de finns inte bara på golfbanan eller de stora bebyggda områden i Villa Martin, utan de har spritt sig runt omkring i trakten.

Jag undrar bara över en sak.
Var det av misstag de fann sin frihet, eller blev de hjälpta på traven av någon som tröttnat på deras tjatter?
Vy från Campo Amor´s golfbana
En vy från ett spektakulärt hål på Las Ramblas golfbana.
En bana som genom åren kommit att bli min personliga favorit.
Det var här på det nittonde hålet dvs. uteserveringen efter avslutad rond som jag fick veta av en sedan länge trogen gäst på de tre banor jag här visat foton på, berättade något som jag inte vet om det var en skröna eller inte.
Ett gift par var ute på en rond och kvinnan hade för vana att slå snett och hamna i diverse svårigheter. Men hon hämtade aldrig sin boll själv utan skickade ut sin man att söka bollen.
Denna gång hade hon slagit upp bollen på en bergshylla och ropade som vanligt
 "Nils, (namnet fingerat) hämta bollen åt mig."
 Mannen såg länge på bergshyllan och sa sedan lugnt.  "Nä du lilla Kajsa (namnet fingerat), nu ska vi börja på något nytt, från och med nu så får du hämta dina bollar själv, så kanske du lär dig att slå dem lite rakare."
Kvinnan gjorde som hon blev tillsagd och började den mödosamma klättringen i ravinen, (det finns förfärliga raviner där) hon försvinner och blir borta ett tag och mannen börjar bli orolig. Plötsligt hör han ett galltjut och kvinnan kommer springande i en hastighet han inte trodde varit möjligt och hoppar likt en gasell över stenarna medan hon skriker...."Hjälp...det finns krokodiler här"!
Mannen ruskar på huvudet och tänker, nog kunde hon ha hittat på en bättre historia för att slippa leta efter bollen.
Därför går han med manliga långa raska steg upp bland klippblocken för att hämta hustruns boll, men även han kommer snabbt tillbaka, dock inte springande utan med mer värdiga steg och sa till hustrun. "nä nån boll fanns inte där, krokodilerna hade nog ätit upp den, och inte ett ord om det här till någon."
Men hustrun kunde inte hålla tyst utan berättade genast de kommit tillbaka till klubbhuset vad de sett.
En banarbetare skrattade och sa, "det är inga krokodiler, det är varaner och de befinner sig här på grund av ett misstag" sedan svamlade han något om en varan som rymt från en båt någonstans och slutligen hamnat här och sedan bildat familj osv.
Men då undrar jag, bildade han familj med sig själv, eller???? Så vitt jag vet är inte varaner hermafroditer.

Däremot finns det en annan historia som jag med säkerhet vet inte är en skröna.
På just detta hål som jag visar en bild på, är ett brant stup rakt fram, och greenen ligger 50 meter längre ner.
En kvinna som suttit i sin golfbil och väntat på att hennes medspelare skulle slå bollen ner på greenen lade i vad hon trodde var backen och gasade för fullt, men hon hade av misstag lagt i framåtväxeln och bilen störtade ut från stupet. Kvinnan överlevde inte.
En vy från La Mangas Golfresort.

En minnesvärd resa



Min väninna och jag beslöt att vi skulle lämna våra män för en dag och resa norrut upp i bergen, till Guadalest.
Resan gick av stapeln med buss och när vi passerat Benidorm så började det bära av uppåt.
Först gjorde vi ett stopp på vägen.

Vi besökte konstnären Pedro Delsos hem.
Han hade avlidit bara tre månader tidigare, innan han hunnit färdigställa sitt museum.
Hans hustrun Sonja (som var norska) gjorde det i hans ställe.
Hon tog emot oss i sitt hem med en välkomstdrink och en kort redogörelse för sin mans konstnärsskap och om hur de träffades.
Sedan gick vi på en guidad tur genom ett hus som var så fyllt av hans bilder, tavlor, foton, brev, diplom, tidningsklipp och keramik att man häpnade.
Jag tror att det enda rum hon sparat till sig själv som alltför privat, var sovrummet.
Annars fick vi se allt. Och då menar jag allt.
Pedro målade på allt, och hans dörrar var betrömda, där fanns hans självporträtt målade i naturlig storlek.
Lite chockartat var det att öppna toalettdörrarna där han avbildat sig själv, inte helt påklädd, utan med diverse kroppsdelar som borde vara mer privata fullt synliga för åskådarna .
På en gästtoalett hajade jag till och bad om ursäkt innan jag insåg att den man som satt på toaletten, inte levde utan var målad på väggen bakom, mycket naturtroget.
Fixering, skulle jag vilja kalla hans ständiga återkomst till mannens könsdelar, som även fanns avbildade på träd och knotor samt stenar, överallt där det fanns en utbuktning som kanske kunde påminna om något i den stilen. 

Hans atelje var intressant att se, där stod den tavla på staffliet som han höll på med då han dog.
Även utställningshallen, som var mycket stor, rymde alla typer av tavlor och övrig konst.
Han hade varit produktiv och var samtida med Picasso och de hade kubismen gemensam.

En av hans ständigt återkommande figurer var Don Quijote som fanns avbildad som keramikbyster och i form av stora statyer i järn och som enorma målningar i olja och akvarell.
Vart mitt öga än såg fanns något nytt att titta på, jag kunde ha gått där i oändlighet, men två timmar var allt vi kunde kosta på oss den här gången, men jag återkom dit efter två år för att få se mer.

Vår resa upp bland bergen fortsatte och den turen blev hisnande.
Denna bild tog jag från toppen av Guadalest, den visar kalksjön i byn nedanför. Vattnets färg var helt osannolikt och så var även utsikten däruppifrån.

Jag tog många foton både i Guadalest och hos Pedro Delso och jag ska försöka presentera dem här så gott det går, men hemsidan har vissa begränsningar, dock har jag lärt mig knep att fixa till det med.
Så bilder kommer senare.

En del foton kommer jag även att lägga upp bland mina övriga filmer så man kan se dem i bildspel.

Triangulismens Mästare

Mat, Mat, Mat



Första gången vi var i Spanien i början av maj, upptäckte vi att något höll på att hända inne i stan.
På festivalsplatsen hade en mängd färggranna tält slagits upp, där mat i multiklass dukades upp.
Det var Tapas i alla tänkbara former och smaker som doftade inbjudande, vilket frestade min tomma mage som började knorra något alldeles förskräckligt.

Trots min hunger kom jag mig aldrig för med att fråga om jag kunde köpa något av allt det goda, utan jag gick bara omkring och glodde och gapade som en fisk på torra land, alltmedan snålvattnet rann i mungiporna.
Jag var så enfaldig att jag trodde allt detta var till för speciellt inbjudna, invigda eller i varje fall spanska medborgare.

Innan jag visste hur det gått till hade vi passerat hela området och stod plötsligt ute på gatan och min mage skrek om att vi skulle vända om och välja ut något av de doftande bröd som låg staplade i konstfulla rader eller välja något friterat och guldgult knaprigt som kunde innehålla vad som helst, eller skära tunna skivor av Serenaskinkorna som stod uppställda likt stolta patroner och tycktes ropa till mig, kom och skär mig om du törs.
Men jag var alltför väluppfostrad för att ens föreslå det till min gubbe.

Vi hamnade istället på en restaurang inne i stan, den första och enda gången vi besökt den, men det är en helt annan historia.

Vad vi då inte visste var att Fiesta y Mayo hade börjat, något som vände upp och ner på hela stan.
Vi var lyckligt okunniga om vilket spektakel som skulle komma att utspelas under de närmaste dagarna på gator och torg.

Vi reste nämligen hem dagen efter den här upplevelsen och läste i Mas Amigos senare om Fiestan.

Då bestämde vi oss att vi i fortsättningen skulle stanna längre in i maj så att vi skulle kunna vara med på dessa festligheter.
Något som vi nu gjort så många gånger att vi kan det utan och innan.

  

 
Spanska Damer, ja alla klädde de sig i sina färggranna dräkter, något som jag önskat att även jag kunnat göra. De är så vackra.
Men frun skulle bara se löjlig ut i den här utstyrseln.
Spanska Herrar. Strikta eleganta och eldiga.....
Jag tror gubben skulle se bra ut i den här utstyrseln....men jag skulle nog aldrig få honom att sätta det på sig....
Dock ska det börjas i tid. Den här lille gentlemannen charmade mig totalt.
Men då han var så ovillig att posera för fotografen fick mamma hjälpa till.

Vad blev det?

Ja vad blev det till slut?
Varje vår på fiestan trodde jag att jag skulle hitta det ultimata för min mage.
Vi provade på det mesta, men smakerna var inte lika ljuvliga som dofterna lät antyda.
Sista fiestan jag överhuvudtaget intog någon föda då blev det... det här... Pantostado  på spanjorers vis.
Ett avlångt rostat bröd indränkt med olivolja och krossade färska tomater och spansk salt ost. Det gillade jag. 
Min väninna och jag beställde bara en halvflaska rött vin, då allt på fiestan kostar skjortan, speciellt om vi inte är spanjorer då saltar de notan.
Här är en bild på brödet och vinet...nåja vin??? snarare vinäger....det gick över huvudtaget inte att dricka.....
Då bestämde frun att i fortsättningen äta sig mätt hemma före fiestabesöket.

Saltsjön i torrevieja

Detta är något som vi inte har i dalarna...inte ens i Sverige (vad jag vet).....en rosa saltsjö.
Den är så saltrik att den används av reumatiker och psoriasis-patienter
För mig är den rosa saltsjön mer än exotisk, den är sägenomspunnen och mystisk.
Närhelst jag har möjlighet att stå på en höjd eller takterrass där horisonten tecknar saltsjön, så fastnar
jag och kan inte slita mina ögon från den.

Har alltid velat köpa ett hus med utsikt över sjön (det finns fler än en saltsjö i området) och så fann vi vårt drömhus i San Luis, där kunde man från terrassen se Saltsjön.
Huset var stort och rymligt med en ovanligt stor plattsatt tomt i olika etager.
Rummen var stora och vackra och en fördel med huset
var en separat lägenhet i ena hörnet med ett stort rum, badrum, pentry och egen terrass. Lämpligt för gäster.
Det fanns många utrymmen och uthus och förberett för en pool. Alltsammans var perfekt och såg mysigt och hemtrevligt ut.
Vi reste ner och trodde nog att vi skulle bli ägare till vårt drömhus i Solens land.

Vi hade tidigare från Sverige tagit kontakt med en mäklare angående huset och bad att få pruta lite för priset var högt.
När vi så gör oss redo för att titta på huset live så att säga, fick vi telefon, ett annat par hade bjudit på huset.
Nu vill jag göra plågan kort och avsluta berättelsen om vårt drömhus.
Efter ett antal telefonsamtal, tackade vi för oss, det var inte värt det pris som slutligen bjudits.

Men vi gratulerade det tyska paret som sålde det.
Det var med gråt och sorg de lämnade sitt vackra hem och reste hem till Tyskland för att mannen skulle få sin sista vård där, han var döende i cancer, och hans fru ville absolut inte bo kvar i Spanien ensam sedan då hon var till åren kommen.

Jag kunde hellre vara huslös än vara i deras situation.
 Så husjakten fortsatte.
Många var till salu och vi sökte aldrig mer ett hus med utsikt över saltsjön.

Men hur blev det då?

Husjakten börjar på allvar

 
Nu eller aldrig!
Vi hade några hus på G när vi reste ner....
När vi väl fanns på plats så hade de två objekt som vi intresserat oss för mest, redan blivit sålda....suck!

Börja om från början igen alltså...GRRR....Kavla upp ärmarna och sätt igång!
Prata med alla kontakter, alla har tips, bra och dåliga. Vi lyssnar på allt, kollar en del, förkastar en del......tipsen bara ramlade över oss.

Men vi bestämde oss för att gå mer på känsla och impuls och titta på så många hus som möjligt, även i områden som vi aldrig varit intresserade av förut.
Bland dessa områden fanns Villa Martin, där för övrigt golfbanan ligger som vi är medlemmar i.
Vi hade aldrig gillat dessa husområden för de hade sett så gyttriga ut, men en mäklare fick oss med på flera visningar där.....och jag lovar.....vi fick verkligen belägg för att det inte är ett område för oss.
Husen var så slitna och det var grötigare än vi hade inbillat oss när vi förr åkt igenom de enorma områden som hör till Villa Martin.

San Miguel, en liten vacker stad inte så långt från Torrevieja, hade alltid intresserat mig och nu fann vi ett hus där i en urbanisation som inte var till fullo färdigbyggd. Med det menar jag att boningshusen var klara och poolen och gemensamhetsområdena var färdiga, men inte de bekvämlighetsinrättningar som var planerade där såsom, affärer, banker, apotek, restauranger och barer bland annat.

Ingen hade en aning om när det skulle bli klart då det bygget hade stått stilla i ett år.......något som var ganska vanligt i Spanien då det varit huggsexa på byggande.
Det fanns orimligt många hus, som stod färdiga men inte var sålda och då ingen använde dem så kunde ju vad som helst hända med dem.
Med andra ord det var stiltje på de flesta byggnationer.

Huset hade dett drömläge .....och......man kunde se inte bara en utan två saltsjöar....man kunde se Torreviejas hela kustlinje. Vilken syn om kvällarna när alla husens och gatornas belysningar speglade sig i de rosa vattnen....underbart.
Man kunde även se havet bakom Torres kustlinje.
Fram till sjöarna var det en mil med löfte om ALDRIG bebyggelse, ALLTID samma fantastiska utsikt.
Varför? Jo det var ett reservat där, för skyddande av ömtålig växtlighet och sällsynta fåglar som häckade där.
Fantastiskt, vi var sålda,....gubben mer än jag för det fanns ett visst tvivel som gnagde i fruns bröst.
Även om huset liknade ett lite slott i tre vpåningar med runda torn och härliga terrasser på varje våning och ett kök så toppmodernt att jag först trodde det var något helt annat. Undrande var spisen fanns och inga skåp osv.
Men mäklaren rörde lätt vi svagt utmärkta punkter och vips dök spisen upp ur en grå marmorbänk och skåp rullade tyst ut från de vita skinande väggarna.
Det var så finurligt och smakfullt ordnat och framför allt praktiskt att jag smälte direkt.

Det pris som egentligen var satt på huset var på flera miljoner, men då engelsmannen som ägde det hade blivit bankrutt sade hans bank ifrån om att han måste sälja huset även om han bara fick en och enhalv miljon för det.

Gubben var såld som sagt och gick i rosa husköpardrömmar, och tog genast kontakt med banken hemma i Sverige. Allt var grönt, utom på en punkt. Frun.!!!!!
Skulle jag...vid min ålder..... sätta mig ute i bushen....in the middle of nowere...utan faciliteter...affärer...banker...apotek...läkare..you name it???
Ok, grinigt i överkant kanske....men ponera att gubben blir sjuk....och bilen inte funkar....grannar kunde man se sig i stjärnorna efter, då de bara kom på somrarna och på storhelger. Vi räknade med att bo större delen av året där.
Ok det var bara 10 minuter från San Miguel...men det var med bil det....ingen buss gick därute.....lång väntan på taxi osv...om ens taxi skulle vilja åka ut dit, de har blivit så kräsna med vart de åker numera.
 
Jag hade aldrig förr i mitt liv målat upp så många svarta tavlor förr och gubbens glädje dog.
Han ville inte höra talas mer om att gå  husvisningar.  Han hade ju hittat det ultimata huset!

Till sist

Naturligtvis följde gubben med på husvisningar den tid vi hade kvar i Spanien.
Efter att ha tittat på ca 25 hus, bestämde vi oss för att strunta i alltihop.
Det fanns inget hus som det i San Luis och inte som i San Miguel heller.

Så vi slog oss till ro och försökte ha lite semester de få dagar som var kvar innan vi skulle återvända till Sverige.

Då kom ett par svenskar som vi kände sedan förut och som varit oss behjälpliga med sökandet efter hus, och bad oss ut på en promenad.

Då fann vi det....vårt lilla hus.....!! Ett Quattro hus, vilket innebär att det är fyra hus som sitter ihop. 
Men man har i övrigt inget med de andra husen att göra, det är som radhus fast i en fyrkant.

Anledningen till att vi bestämde oss genast var att vi varit i just det här området förut, men inte just för att söka lediga hus utan bara för att promenera och se oss omkring.

Vi tyckte mycket om den här delen för det verkade lugnt och många som bor året runt, vilket borgar för att det är ordning och reda och inte så mycket stim.

Det hus vi fann var dessutom beläget i hörnet till en liten gata som dessutom var återvändsgränd,....ännu bättre. Då visste vi att vi skulle kunna ha bilen stående på gatan utan att vara orolig för den. 

Det är lustigt hur det kan gå, när vi mer eller mindre gett upp så stod det där och blinkade till oss, kom in bara, jag är till salu.

Sagt och gjort vi lydde huset och såg till så att vi fick komma in.
Ägarinnan var engelska och ville flytta hem så fort som möjligt men vi accepterade inte hennes pris utan bjöd under det.

Hon nobbade och vi fortsatte, envisades, då mäklaren visade oss andra hus, och vi sa att det andra eller inget alls, och till det pris vi erbjuder annars får det vara.
Ja så höll vi på och dagen för hemresan närmade sig med stormsteg. 

Envishet på två sätt

 Envisa engelska dam.
Vi hade satt ett tak som vi faktiskt redan överskridit....för ja vaddå???? Det här skulle ju bli vår sommarstuga!!!!
Man kan ju inte betala hur mycket som helst bara för läget...eller?

Till slut ringde vi mäklaren och sa att nu hade vi så kort tid kvar i Spanien så vi skulle lägga allt på is.
Vi kunde titta på hus nästa gång vi kom ner. Tack och adjö. Så var det med det.

Gubben tog en lång promenad för att smälta beslutet som vi tagit och jag ställde mig att stryka in en stor tvätt som fått vänta alldeles för länge.
Dock var jag inte orolig....nej snarare kolugn...vad som nu menas med det. Men sak var klar...jag VISSTE något....som ingen annan visste vid det laget.
Nej nej jag är inte synsk....men jag visste att huset var vårt, det var bara en fråga om tålamod.

En timme efter vårt samtal ringde mäklaren och talade om att ägarinnan gett med sig...men....om vi ville ha det måste vi komma dit samma dag, dvs. inom en timme och betala deposit!
Eureka!!!!
Som om jag inte vetat detta från första stund.
Vid inget av de andra husvisningarna där vi börjat förhandla hade jag känt så som jag gjorde denna gång. Ändå var det här långt ifrån det finaste huset och det var betydligt mindre än de vi varit på jakt efter. Ändå visst jag från första stunden att vi skulle bo i det.
Man kan vara envis från båda hållen......
Jag kanske är lite synsk ändå, när det kommer till kritan.......
Hittills hade allt varit roligt...lite som ett äventyr....men...det var nu som allvaret gjorde sitt insteg..det var nu det långa mödosamma arbetet började.