Lillebror

Lillebror plockade ut de bästa vedträn han kunde hitta.

Han staplade dem metodiskt i vedkorgen.

Ett ögonblick stannade han upp i sitt arbete och såg eftertänksamt på korgen.

"Hur mycket skulle han orka bära? ....men mamma brukade minsann fylla hela korgen...om hon orkade..så kunde han också."

Lillebror ville så innerligt gärna hjälpa henne. Han såg ju hur hon slet, dag ut och dag in.

Inte nog med den ved och det vatten hon bar uppför trapporna till sin egen växande familj, hon skulle även bära ved och vatten till de gamla på nedre botten.

Han såg hur hon varje vecka släpade ut mattorna hos de gamla, hur hon skurade och fejade tills deras hem blänkte.

Därefter måste hon gå upp till sig och fortsätta städningen där.

Ändå.......ändå var hon alltid så glad...och han älskade att få henne att skratta.

Varje torsdag var det storbak. Inte hemma på andra våningen, nej där fanns det inget att baka av.

Men de gamla på nedre botten ville alltid ha färskt vetebröd.

Han visste att hon nog undrade när hon skulle få baka såna gyllenbruna längder till sin egen familj.

Den gamla modern lät henne alltid ta en av längderna med sig som tack för hjälpen.

En dag valde hon att av den degklick som skulle bli hennes längd, istället för sockrat vetebröd,- bakade tekakor. Nu skulle hennes make kunna äta sig mätt på gott matbröd när han gick till skogen för att arbeta.

Den gamla som sällan kontrollerade vad dottern bakade, gjorde just denna dag visit hos dottern.

När hon fick se tekakorna, blev hon mycket glad. " Det var en bra idé, det var längesedan vi åt tekakor."

Lillebror hörde moderns suck, " De är inte till er utan till mig."

Den gamla skrockade, "prata inte strunt, du kan baka tekakor till dig nästa vecka"

Lillebror såg moderns förtvivlan breda ut sig i ansiktet, hennes tidigare glädje över sitt tilltag med tekakorna förvandlades till mörk desperation, hon hade ingenting att skicka med maken till skogen, skafferiet var tomt....och en vecka kvar tills den magra avlöningen kom.

Hon svalde stoltheten och öppnade skafferidörren, hon visade sin mor de tomma hyllorna.

Den gamla gapade och ögonen växte i huvudet när hon utbrast. " Men jänta, har du ingen mat? Varför har du inget sagt? "

Dotterns kinder blossade röda av vrede när hon utbrast. " Aldrig skulle jag säga det! Du sade en gång att du önskade att jag skulle bli så fattig att jag fick lära mig veta hut; Nå nu är jag så fattig och nog har jag fått lära mig att veta hut! "

Den gamla blev skamsen, hon hade ju inte menat det på det sättet, inte så bokstavligt..........

Lillebror suckade....om han ändå kunde hjälpa sin mor på ett mer påtagligt sätt.

Bära ved till henne, det sparade henne många steg,- men han ville mer.

Nu var korgen nästan full, men han ville pryda toppen med ett riktigt kraftigt och fint vedträ. Han vände om och gick tillbaka till vedtraven och sökte efter den efterlängtade biten.

Han såg aldrig storebror och kusinen som smugit på honom.

Hörde dem inte viska, "nu retas vi med lipsllen".

De stjälpte ut alla de ordentligt staplade träbitarna i den stora vedtraven och smet sedan iväg.

När Lillebror stolt kom tillbaka bärande på sin trofé och såg den tomma korgen, visste han genast vilka som varit framme.

Tårarna brände i ögonen och klumpen i halsen växte när han med sammanbitna tänder åter fyllde korgen till brädden.

När han med båda händerna släpade och drog korgen över gårdsplanen, måste han stanna gång på gång för att vila, så mycket ved hade han aldrig staplat förr.

Han såg aldrig moster som stod gömd bakom fönstret till lillstugan. Såg inte hennes bekymrade huvudskakning. Hörde inte hennes mumlande röst. "Den pojken har ett hjärta av guld."

Hon hade sett vad hennes odåga till son, ledd och förledd av kusinen Storebror, hade gjort med vedkorgen.

Att två bröder kunde vara varandra så olika. Kanhända var det för att storebror växt upp hos de gamla morföräldrarna på nedre botten. Han var både bortskämd och lat. Men det värsta var att han var så illful.

Hennes kära svägerska skämdes nog mer än en gång över sin äldste son. Desto större glädje hade hon av sin yngste.

Men frågan rörde sig i hennes huvud, frågan VAD skulle det bli av honom? Han var så vek....så känslig.....skulle han tåla mäniskornas grymheter utan att bli hård eller falla igenom?????

Hon suckade igen när hon såg den lille parveln släpa upp korgen för trapporna och försvinna upp till sig.